Döda inte ungas kreativitet.
Efter att ha intensivarbetat under våren och försommaren med Arvikafestivalen kom till sist det allra bästa - att bygga upp festivalen på plats på Folkets Park. 2000 människor som tillsammans gör en av Sveriges största festivaler. Jag är oerhört stolt över vad jag åstadkommit och jag är oerhört stolt över vad mina funktionärer åstadkommit. Jag har återigen konstaterat att åldern inte har någon betydelse när man gör storverk.
Efter festivalens avveckling har jag tagit semester och besökt ett gäng städer i Arvikas storlek. Efter långa samtal med människor som växt upp där gjorde jag mitt andra konstaterande. Unga kan och vill engagera sig, men uppmuntras väldigt sällan till att göra det. Resultatet blir att studenten följs av en direkt flytt från uppväxtstaden.
Det ser ut på samma sätt i nästan alla svenska småstäder. Avfolkningen bekämpas med samma värdelösa metoder. Ett typiskt arrangemang för unga ser ut på följande sätt. En scen ställs upp på torget, där lokala band spelar. Där har det även byggts upp en temporär skateramp och Räddningstjänsten har uppvisning. Enligt en snabb undersökning är detta standardarrangemanget för unga i svenska småstäder.
Varför är det aldrig de berörda som får yttra sig och bestämma vad som ska göras med pengarna?
Jag har lång erfarenhet av elevråd, och de ska föra elevernas talan. Men på många håll – inte minst i Arvika, är det lärare och rektorer som styr agendan. Kommer ni ihåg ungdomsrådet som fanns i Arvika? Det lades ner, eftersom man ansåg sig överflödiga. Ett ungdomsråd är aldrig överflödigt såvida inte ramarna för rådet är för snäva för kreativa idéer.
Är det demokratiskt om det inte är eleverna själva som styr agendan?
I Arvika Kommuns vision inför 2010 står det att ”kreativitet, initiativkraft och entreprenörskap ska prägla skolan i dess uppdrag om ett livslångt lärande” och att det ska erbjudas en ” helhetssyn på lärandet där social och personlig utveckling är naturliga inslag”.
Den visionen är inte uppfylld förrän man har gett alla unga i Arvika möjligheten att skapa sig en meningsfull fritid.
Ge de unga redskapen att göra saker på egen hand, utan vuxnas inbladning. En kurs i projektledning, en lokal och lite pengar. Jag kan lova att fler är benägna att stanna i stan än innan.
Public Service - för vem?
Oavsett om de som hörs i debatten gör det på grund av personliga vinster eller inte, så är det ett allvarligt problem när public service försöker att konkurrera med reklamfinanserade medier.
I public serviceuppdraget står det bland annat att man ska producera smalare program för att möte även mindre målgrupper. Då säger det sig självt att man inte tjänar grova pengar. Det är inte det som är meningen med public service.
Hur kommer det sig att tv-licensen inte istället är en del av skatten. Alla människor är inte i behov av sjukvård eller barnomsorg ändå betalar de skatt för att andra ska kunna använda det. TV är ingen mänsklig rättighet, men för att vi ska kunna utöva demokrati i detta mediebrus krävs att kvalitetstv är både kostnadsfritt och lättillgängligt för alla medborgare.
SVT:s VD sa här om dagen att SVT:s nya linje är ”större, bredare och bättre”. Stora, breda program må vara bra i avseendet att de lockar en stor publik, men är de stimulerande?
Måste allting vara stor och brett för att vara bra? Min erfarenhet är att det är de små programmen som oftast är de med mest själ och de som lyckas locka fram de intressanta diskussionerna och analyserna.
Riktig samhällsdebatt är ingenting som i dagens tvklimatkonkurrerar ut humorserier med pålagda skratt. Det är inte heller någonting jag tycker behöver uppmuntras. Se på hur Debatt har förändrats. Från att vara ett forum för samtal och diskussion i olika aktuella frågor har det blivit en retorisk pajkastning för proffstyckare.
Vad har man för syfte när man gör tv? Det är en fråga man får ställa sig oavsett vad man arbetara med. Vad är mitt syfte? Vill man tjäna pengar? Få precis alla att se ens program?
Vill man öka demokratin, skapa plattformar för diskussioner där det är högt i tak, stimulera kreativt tänkande och skapande processer är SVT helt ute och cyklar.
När alla medier går åt samma håll och börjar likna varandra mer och mer, är det upp till public service att gå mot strömmen. Det handlar inte om att göra ”tråkiga” program. Det handlar om att visa på att mångfald är långt mycket bättre och viktigare än att bara vara en del av det likriktade, skvallergenererande kändiskåta mediehavet.
Behåll public service, men gör om den till det demokratiska verktyg den borde vara!
Ställ inte upp på Gubblördag och Tjejkväll
Det är samma sak när det är Tjejkväll på hösten. Smink och nya trender är tydligen reserverat för kvinnor. För att inte tala om Jössefröjda där tjejer uppmanas att hellre lyfta fram sina yttren än faktiska egenskaper och kvaliteter. Inget ont om vackra människor, men att reducera en människa till sitt yttre är obehagligt. Objektifiering är en hemsk härskarteknik och är en anledning till att kvinnor i många sammanhang inte tas på samma allvar som män.
Men det spelar väl inte så stor roll egentligen om kvinnor gör vissa saker och män andra saker? Nej, så länge det är självvalt och det ena inte värderas högre än det andra. Men då behöver heller inte egenskaperna vara kopplade till kön.
Vissa menar att könsskillnader som yttrar sig genom beteenden och val av utseende är naturligt, alltså biologiskt. Var finns det belägg för det? Det har kommit ut en hel del populärvetenskapliga böcker som hävdar att det finns biologiska könsskillnader i hjärnan. De har tyvärr ofta en underskattande inställning till allmänhetens förmåga att ta till sig vetenskap och har därför förenklat fakta så långt att den förvanskats.
Jag har ingen anledning att tro att de skillnader som idag finns mellan könen har annat än socialt ursprung. Vi människor är sociala varelser som anpassar oss till det system som råder. För att överleva lyssnar vi noga in vilka förväntningar som finns på oss och uppfyller dem i så stor utsträckning som möjligt. Till exempel är det troligare att män får lära sig att tycka om bilar än att de har en bilgen, eftersom bilen har funnits för kort tid för att några genmutationer skulle hunnits med.
För drygt 50 år sen var det fortfarande accepterat att hävda biologiska skillnader beroende på etnicitet. Sverige var ett av de främsta länderna på rasbiologi. Idag skäms vi över vår historia och vill helst glömma bort den. Var finns skillnaden mot idag? Då kartlades noga skillnader mellan människor av olika härkomst och var underlag till en rasistisk politik. Även om könsskillnaderna kanske inte kartläggs på samma institutionella sätt idag, är det samma segregerande system som råder.
Låt kvinnor och män, tjejer och killar utvecklas och leva på samma villkor utan förmanande könsramar att hålla sig inom. Ställ inte upp på Gubblördag och Tjejkväll.
Jobbgaranti - för vem?
När direktiven trädde i kraft fick var och varannan av mina arbetslösa vänner bakslag. Ett par höll på med praktik som garanterat skulle leda till senare jobb, men fick sluta eftersom de nu omfattades av jobbgarantin. Nu stod de plötsligt utan möjligheten att få ett arbete genom den praktik de faktiskt trivdes med.
För att omfattas av jobbgarantin måste man söka arbete aktivt 40 timmar i veckan. Det ska motsvara ett heltidsjobb. Är det en vettig sysselsättning att söka jobb 8 timmar per dag? Finns det överhuvudtaget så många arbeten att söka? Det logiska svaret är nej. Men helt tomhänt ska du inte bli även om du är tvångskommenderad på heltid. 2528 kronor i månaden är du värd om du är över 20, annars får du nöja dig med 1050. Inga pengar du överlever på, men det finns ju försörjningsstöd, bostadsbidrag och socialbidrag ? så vem har rätt att klaga. Möjligtvis regeringen som tycker bidragsberoende är en obehaglig last. Det skulle gå att ersätta bidragsberoendet med anhörigberoende. Att det existerar föräldrar som inte vill att deras utflyttade barn ska flytta hem har inte diskuterats.
Varför betraktas inte unga som vuxna? Hur rättfärdigar man att en 22-åring har sämre villkor på arbetsmarknaden än en 45-åring?
Enligt de arbetslösa själva finns det inget värre än att söka jobb efter jobb utan resultat. Och var finner man inspirationen att söka jobb på arbetsförmedlingen där de flesta redan är desillusionerade. När det inte ens känns som att arbetsförmedlaren tror att man kommer få jobb, hur ska man då lyckas motivera sig själv? Vilken arbetsgivare i sin tur anställer någon som inte tror på sig själv?
Det som skulle behövas är ett mer individuellt utgångsläge och ett mer kvalitativt sökande. Arbetsgivarna ser vilka ansökningar som skrivits på uppmaning av arbetsförmedlare och vilka som är spontana. Det behövs mer praktik också. Det många unga saknar är erfarenhet, och vad är bättre än att just skaffa sig erfarenhet? Uppmuntran till att ta tillvara på ideella engagemang skulle heller inte sitta fel. Det är inte sällan ideellt arbete leder till betalda arbetstillfällen och om inte annat är det också en källa till erfarenhet.
Vem är jobbgarantin egentligen till för. Inte är det för de unga arbetslösa. Möjligtvis en säkerhet för dem som erbjuder lågavlönade arbeten med dåliga villkor. Så visst är det en jobbgaranti alltid. En trygghet att det alltid finns någon annan som kan ta de där jobben vi själva inte vill ha.
Det finns ingen sanning
Det är så mycket lättare om allt är svart och vitt, om jag har rätt och du har fel. Vi vill att det ska vara enkelt. Vi vill ha en sanning, den enda sanningen.
Överallt finns det sanningar. På alla håll och kanter finns det proffstyckare som talar lite mer sanning än vi vanliga dödliga. Listan med namn kan bli lång. Den gemensamma nämnaren är att vad de säger väger tungt i ett land där allt färre ifrågasätter vad som sägs och av vem. Det är inte konstigt att inte fler reagerar på vad som basuneras ut av media och andra. Den här livsstilen börjar tidigt.
I skolan ska ?undervisningen enligt Lpo 94 ?vara saklig och allsidig?. Det borde omfatta uppmaning till källkritik och egna ställningstaganden, men hur ser det ut i praktiken?
Jag blir frustrerad när jag återigen inser att den världsbild, som skolan har varit med om att skapa hos mig och andra elever, är sned och oreflekterad.
Att hela undervisningen utgår från ett eurocentriskt perspektiv var det ingen som nämnde. Att vår samhällskunskapsbok i högstadiet argumenterade för USA och genmodifiering påtalades inte heller. Att historieundervisningen till största delen bygger på vad överklassens män sysslade med kommenterades i en bisats utanför lektionstid. Att även naturvetenskapens neutrala forskare tolkar sina resultat högst subjektivt fick jag lista ut helt på egen hand.
Det jag faktiskt har fått lära mig om källkritik i skolan är att Wikipedia är en opålitlig sajt. Motiveringen löd ?där kan ju vem som helst gå in och skriva?. Erkända uppslagsverk, som Nationalencyklopedin, fick helt oreflekterat representera sanningen.
Istället för att diskutera kring för och nackdelar med olika faktabaser bannlyses de alternativa kunskapskällorna till de mer traditionellas fördel. Var finns allsidigheten? En skola som använder sig av den etablerade elitens faktainsamling och ratar oberoende media och uppslagsverk uppmuntrar inte till fria individer. Fria individer skapar sig själva genom att få ta del av alla nyanser, inte bara svart och vitt.
Lär inte ut årtal och namn på kungar! Det kan man slå upp i ett uppslagsverk. Lär istället eleverna att handskas med fakta. Låt dem vara kritiska mot allt. Uppmuntra dem att fråga. Varför? är den bästa frågan i undervisningssammanhang, Som lärare får man faktiskt erkänna att man inte kan allt, obesvarade frågor kan besvaras lektionen efteråt. Hur ska någon över huvud taget kunna växa upp och bli en fritt tänkande människa om vi aldrig får chansen att öva oss? Svara omsorgsfullt på de frågor du får, vad är mer inspirerande än människor som frågar och är nyfikna? Och erkänn när du faktiskt inte har en aning. Ingen kan veta allt.
Det finns ingen sanning. Det finns bara olika sätt att se på saken. Vad ser du?
Våga problematisera manligheten
Jag var nyligen på en föreläsning som hölls av Krismottagning för män i Karlstad. Dit söker sig män som befinner sig i kris och då bland annat män som slår. Efter ett tag kom föreläsaren in på orsakerna till våldet och räknade upp alkohol, dålig självkänsla, avundsjuka, mindervärdeskomplex, våldsupplevelser som barn och så vidare. Alla anledningar låter vettiga och där nöjer sig många, däribland föreläsaren. Men för att kunna förebygga våldet i framtiden måste man fråga sig vad dessa orsaker har gemensamt.
De är alla konsekvenser av det stereotypa manlighetsidealet män tvingas leva upp till från födseln och sedan resten av livet. Att vara händig, beskyddande, sexuellt aktiv, atletisk ? listan kan göras lång. När man då misslyckas med att uppfylla sin roll kommer den dåliga självkänslan, avundsjukan och mindervärdeskomplexet ofta som ett brev på posten. Att alkohol används som tröstare är inget nytt.
Tillsammans med den stereotypa kvinnligheten skapas en destruktiv nedåtspiral som föder fördomar, missförstånd och besvikelser. Varför är alla så rädda för att ta tag i det egentliga problemet; stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt.
Den rådande normen kring manlighet är ett alibi för det våld som uppkommer. När man utreder vad en våldssituation har orsakats av kan man inte bara se till själva våldet i stunden utan måste sätta det i sin kontext. I vilket samhälle uppstår det här våldet. Vad är det vi till vardags accepterar? Vad är det vi till vardags inte accepterar? Varför accepterar vi vissa saker men inte andra? Var går gränsen och varför går gränsen just där? Genom att diskutera det kan man komma underfund med vad det är för åtgärder så krävs.
I alla situationer finns det de som håller sig inom gränserna och de som inte gör det. Se det hela som en glidande skala. I ena änden finns sexistiska skämt och i den andra våldtäkt. Sexuella trakasserier är bara en mildare grad av det värsta. Blondinskämten kan verka bagatellartade, men de är med och underhåller de mekanismer som genererar våldtäkter. Allt hänger ihop. För att förstå en händelse måste den sättas i sitt sammanhang. Det är aldrig en slump att något händer.
Även om det finns minst lika mycket att göra på området med den stereotypa kvinnligheten, har man där hunnit ett steg längre. Sedan 70-talet finns det organiserade grupper som samtalar om kvinnlighet, hur det är att vara kvinna och vad det finns för alternativ till den rådande normen. De senaste åren har det även börjat dyka upp grupper för män, men de är fortfarande sällsynta. Jag tror att det är viktigt att prata med andra som har liknande erfarenheter av situationer från livet. För att få distans till sig själv, men också för att inse att man inte måste vara si för att du är kvinna eller så för att du är man,
Min egen erfarenhet är att det här, till den största delen, inte handlar om män med psykiska sjukdomar, det handlar om män som är fast i en stereotyp manlighet. Och även om man själv inte upplever sig ha direkta problem kan det vara nyttigt att reflektera över vardagen utifrån kön. Vi är alla med och skapar dessa stereotypa föreställningar. Vi måste tillsammans vara med och avveckla dem.
Den vite mannens börda
Vi stillar vårt samvete samtidigt som vi har chans att vinna en bil och får höra idolfinalisterna sjunga. Den cyniska tanken, att vi faktiskt inte kan göra en sak utan att få en annan tillbaka, bekräftas. Det är en ständig renässans för kolonialismens idéer och tankegångar.
Föreställningen om att de vita har en skyldighet att civilisera de kolonialiserade folken existerar fortfarande, i allra högsta grad. En eurocentrisk världsbild där man ser ner på icke-europeiska kulturer som om de vore mindre vetande och i behov av upplysning. Det är vad som, efter en dikt av Rudyard Kipling med samma namn, brukar kallas för ?den vite mannens börda?.
USA är ett av de länder som mest offensivt handlar utifrån det här sättet att resonera. De vill sprida demokrati och skipa rättvisa i hela världen, samtidigt som de passar på att sno åt sig viktiga naturtillgångar. Men även lilla Sverige drar sitt strå till imperialiststacken.
Välgörenhet fungerar inte som en långsiktig plan. För att få bukt på fattigdom och epidemier krävs att vi arbetar tillsammans som jämlikar, inte att vi från väst ska åka och missionera. Vi måste ändra vår livsstil. Hur kan vi någonsin tro att världen kan bli bättre av allmosor när våra vardagshandlingar gör det stört omöjligt människor i andrar länder att förändra sin livssituation.
Vi får inte glömma bort att vi utgår från vår europeiska samhällssyn när vi missionerar. Genom att benämna en del av världen som tredje världen utgår man från att den första och andra världen finns. Eftersom det var vi som hittade på skalan tillhör vi marknadsekonomier i väst såklart den första världen. Detta är en rangordning som gör det omöjligt att prata om jämlikhet på riktigt.
Oavsett om vi kommer fram till att kapitalism är den bästa vägen att gå eller inte. Vad är det som säger att det passar alla människor, i alla samhällen på hela jorden? Och vem bestämmer det? Har vi rätt att missionera våra värderingar bara för att vi har bestämt att vi tillhör ?den första världen??
Vi måste göra en verklig förändring möjlig. Använd din konsumentmakt och säg ifrån med plånboken. Köp inte saker som tillverkats under förhållanden som upprätthåller världen i ett fattigt och ett rikt lag. Rättvisemärkt är en pålitlig märkning som bland annat garanterar goda arbetsförhållanden och en skälig lön till arbetarna. Det är ett bra och enkelt sätt att visa att man respekterar andra människors arbete och är villig att betala vad det är värt.
Något som skulle vara mycket effektivare än alla välgörenhetsgalor i hela världen är att avskriva ?tredje världens? skulder.
Och där kom det igen ? tredje världen. Som om det fanns flera.
Det första steget till förändring är att tänka annorlunda. Om du verkligen tycker att alla människor borde vara jämlika, kan du då fortfarande köpa prisdumpat kaffe plockat av barn?
.
Ett sätt att störta rådande hierarkier har varit att skapa nätverk. Sammanslutningar som verkar utan att för den dels skull formellt inordna sig efter maktpositioner. Att försöka umgås oberoende av inbördes ojämlikheter och på så sätt göra skillnaderna obetydliga, eller obefintliga.
Idag pratas det om nätverk på ett annat sätt. De är mer en ursäkt för att upprätthålla hierarkierna än ett medel för att förstöra dem. Det talas mycket om att man ska underhålla sina nätverk. Egentligen handlar det om barndomsvänner, familj och arbetskamrater, men de benämns inte som det utan reduceras till att vara en del av nätverket. Nätverket som ska ge dig möjligheter att klättra i karriärstegarna, hjälpa dig att hitta de spännande upplevelserna och förverkliga dig själv som människa. Det handlar om att utnyttja andra människor till sin egen fördel. När blev kvantitet viktigare än kvalitet? När började man se på sina bekanta som samlarkort? Du får min bästa vän om jag får en kontakt som leder till ett bra jobb.
Alla vill vara din vän när det går bra för dig, men var är de när du verkligen behöver dem? Är det inte bättre att omge sig med få riktiga vänner än många som sticker så fort du inte passar deras image längre?
Det är skrämmande att se hur människor plötsligt slutar umgås med sina vänner för att prioritera strävan att positionera sig högst upp på stegen. Som om de man umgicks med bara var accessoarer till den perfekta outfiten.
Hur väljer du vilka du umgås med? Vad är det för mall de måste passa in i för att platsa?
Man kan ju anta att det är människans rädsla för att bli ensam som driver på allt. Men hur långt är det rimligt att gå för att bota sin oro?
Det finns många platser och därmed många möjligheter att positionera sig i våra liv. Ingenstans går det att slappna av. Var på din vakt och bevaka dina intressen.
Den största förlusten i att vilja vara högst är kanske att inte få visa sig sårbar. Det finns något avslappnat i att få göra fel, få pröva sig fram och göra misstag men tillsist lära sig hur saker och ting fungerar. Hur lär man sig saker om man hela tiden måste låtsas som man redan kunde dem från början?
Den halva historien
Identifikation är viktig. För att förstå hur samhället ser ut i dag måste vi kunna vår historia. Ingenting händer slumpvis. Allting har en förklaring. Det handlar om orsak och verkan.
Ett känt maktknep genom tiderna är att beröva en folkgrupps på dess historia. Vet man inte vad man har haft eller inte haft tidigare finns inga referensramar. Urbefolkningar världen över har nekats att behålla seder och bruk när kolonialmakter kommit och velat utnyttja dem. Samma sak gäller för kvinnor även om man inte pratar om det i samma utsträckning.
Kvinnorna har gömts undan i historiebeskrivningen och kanske särskilt när det gäller yrkeslivet. För även om kvinnor inte hade tillåtelse att vara med i skråväsende eller fick förvalta sin personliga egendom så arbetade de i allra högsta grad. De utövade ofta samma yrke som sina manliga familjemedlemmar och var minst lika viktiga för produktionen. Dessutom hade de huvudansvaret för hemmet. Generellt har kvinnor alltid varit dubbelarbetande i Sverige, från medeltiden fram till idag. Trots detta har kvinnor inte setts som samhällsmedborgare och fullvärdiga människor.
Mileva Mavic är en betydelsefull kvinna som inte särskilt många känner till. Nämner man däremot Albert Einstein ringer en klocka hos de flesta. Mileva och Albert var båda forskare och dessutom gifta med varandra. De arbetade tillsammans på relativitetsteorin. När de senare skiljde sig hade Mileva inte längre någon möjlighet att forska på grund av sitt kön. Han fick nobelpris. Hon försvann ut ur den allmänna historieskrivningen.
Det här är bara ett av många exempel på hur kvinnor raderats ur historien. Det är vår skyldighet att lyfta fram dem. Utan våra anmödrars kamp hade vi kvinnor inte haft de möjligheter vi har idag. Det är lätt att glömma bort att saker vi tar för givet idag var kontroversiella frågor för mindre än 100 år sen. Det är 80 år sedan de statliga läroverken öppnades för flickor. 86 år sen kvinnor fick rösträtt och blev myndiga. Det dröjde till 1962 innan våldtäkt inom äktenskapet rubricerades som ett brott.
Det som ledde fram till lagändringarna var främst att kvinnor organiserade sig och kämpade för sina intressen. Det är lika provocerande idag som tidigare. Det finns lagar och regler som ska främja jämställdhet, men normerna som gör skillnad på kvinnor och män finns kvar. Vi får inte luta oss tillbaka. En kamp för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter måste vara kontinuerlig.
Jag vill avsluta med att ge ett boktips till er som vill göra den halva historieskrivningen hel; Tusen svenska kvinnoår av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg, två av Sveriges främsta historiker.
Vår naiva tro på media.
Jag vill dela in svensk media i tre grupper; nyhetsmedia, tabloidmedia och independent media. Den första är den allmänt mest accepterade nyhetskällan och där de stora samhällsdebatterna i första hand förs, tillexempel DN, SvD och SVT. I tabloidmedierna, som Aftonbladet och Kanal 5, lever populärkulturen och dess nyheter. Det är spekulationer kring våld, sex och kändisar. Även ?vanliga? nyheter får utrymme, men oftast är det katastrofer, olyckor eller bråk som skildras. Det gemsanamma för dessa två är att de till stor del är reklamfinansierade. Öppna vilken större tidning som helst och du får leta efter nyhetsartiklarna bland annonserna. Uppskattningsvis är en tredjedel av till exempel Göteborgsposten annonser.
Det verkar som att det finns ett fåtal nyhetsmallar som allt ska passas in i. ?Blond, flicka från bra familj skadas? är en av de vanligaste. Nyhetsinslagen är många, men historierna de berättar är nästan identiska. Nyhetsvärdet bestäms utifrån en västorienterad världssyn där marknaden och ekonomin är det som värdesätts. Nyheter med annan vinkling är sällsynta. Varför ha en så homogen nyhetsbevakning?
De senaste veckorna har ?fallet Madeleine? varit på alla löpsedlar, till och med TV4:s nyheter har rapporterat om det. Jag ställer mig frågan varför? Det är visserligen en mycket tragisk historia, men vad har jag i Sverige för intresse av att läsa om det, annat än i spekulativa syften. Anledningen att det tas upp i svensk tabloidmedia är att det är en vit brittisk tjej som blivit drabbad. Samma sak hade inte hänt om det var en polsk flicka i samma situation. Ju längre bort från Sverige och ju färre svenskar (eller något så när lika ?oss?) som är drabbade, desto fler döda eller skadade måste det vara.
Jag anser att problemet är att det är för onyanserade nyheter. Spekulationer i våld, sex och kändisar genomsyrar hela vår nyhetskultur. Det är här independent media kommer in i bilden som en räddande ängel. Mindre tidningar, webbradio eller andra forum som ger andra typer av nyheter. Mediekollektivet Fria Tidningar är en av dem som har lyckats att nå ut. Det behövs nyheter som skildrar andra delar av världen, vitt skilda människors livsöden och som vidgar våra vyer.
Vi har blivit vana vid att inte ifrågasätta det som publiceras. Var tog källkritiken vägen? Vi litar mer på kända människor än vårt eget omdöme. Vi får inte låta bekvämligheten gå före förnuftet. Vi är kapabla att välja.
All kärlek är bra kärlek.
Det finns många olika varianter på relationsformer och sexuella läggningar, men de som är allmänt socialt accepterade är de monogamt heterosexuella. Övriga relationsmodeller och sexualiteter är inte lika attraktivt. Plötsligt är själva kärleken inte i fokus längre. Plötsligt är det stor skillnad beroende på vilket kön den riktas till. Plötsligt är kärleken något begränsat som bara räcker till en person i taget.
Människor som väljer att leva i samkönade förhållanden eller tillsammans med flera åt gången älskar tydligen inte på samma sätt. Eller?
Kanske är det av välvilja som angelägenheten är så stor att styra in andra i förutbestämda mönster. Kanske finns det en genomgod tanke om att dela ut den magiska formeln som ger äkta, långvarig kärlek. Eller kanske är det en djupt rotad rädsla för att en dag upptäcka att man själv inte passar in i den mall man själv varit med att framhäva som nummer ett.
Att acceptera och respektera någon annans sexualitet betyder inte att man måste hänge sig till den själv. Vad kan man tjäna på att hindra någon annan från att vara med den den älskar? Tar man skada av att låta sina medmänniskor älska vem de vill? Om man varken tjänar någonting eller tar skada var finns då intresset att styra människor till att bli som man själv?
Jag har svårt att föreställa mig att ömsesidig kärlek skulle kunna vara negativt. Att älska någon annan som älskar en tillbaka är något av det underbaraste som finns. Hur skulle den kärleken kunna vara något annat än positiv? De problem som eventuellt uppstår handlar inte om kärleken i sig utan om hur individerna själva agerar. Osäkerhet, intolerans och oärlighet är saker som kan få den vackraste kärlek att förkolna. Och det oavsett om det är två män, två kvinnor, kanske en hel grupp som älskar varandra eller om det är en man och en kvinna.
Kärleken är det vackraste som finns. Att få älska och bli älskad är det underbaraste. Varför inte låta alla människor få uppleva det underbaraste vackra?
Skolidrotten borde vara en lek.
?Man har aldrig fått bollen i hela sitt liv, så när man väl får den har man ingen aning om vad man ska göra med den. Självklart tappar man den och har då bevisat att man inte är värd att få bollen igen.?
Det här är ett konstaterande som följt mig de senaste åren. Så ofta yttrat att det känns hopplöst självklart.
Skolidrotten har under hela min skolgång varit prestationsinriktad och har sällan varit stimulerande för alla deltagare. Men det tog ett tag innan jag förstod att det var så det låg till.
Från början var jag en av dom som var bra på idrott i skolan. En av dom som slapp väljas sist och som fick vara mer än en målstolpe under själva spelet. Jag var en av dom som faktiskt fick uppleva hur roligt det kan vara med idrott.
Efter hand insåg jag att jag särbehandlades och i högstadiet var vi ett gäng som sa ifrån. Vi la fram förslag på hur undervisningen kunde ändras så att alla kände sig delaktiga och tyckte det var roligt. Vi fick höra att vi saknade respekt mot lärarkårens planering av undervisningen. Att nästan halva klassen drog sig för att vara med på idrotten togs det ingen notis om.
Glömda gympakläder, mens varje vecka, sjukintyg hemifrån eller helt enkelt frånvaro var det enda som fungerade för att komma undan den undermåliga psykosociala miljön på idrottslektionerna.
Det pratas inte mycket om den så kallade självuppfyllandeprofetian i skolan idag. Den som går ut på att man blir vad omgivningen förväntar sig av en. Istället blir det den enskilde elevens fel. Visst är det så att eleverna fortfarande har ett ansvar för att gå på lektioner och prestera sitt bästa, men med en ohållbar miljö går det inte klandra de som ger upp. Den som är framgångsrik på ett ställe behöver inte vara det på ett annat. Och tvärtom.
När skola, grupper och lärare byts ut ändras också miljön och med tiden blev jag en av dom som inte fick bollen passad, som ingen trodde kunde något. Tillslut trodde jag att jag inte kunde något längre och gav i princip upp.
Skolan i stort är mer fokuserad på målet än vägen dit. Fakta är viktigare än källkritik och research. Samma gäller inom skolidrotten. Det är det kortsiktiga resultatet som räknas. För att vinna toppas laget och de som är bäst får spela mest, istället för att se laget som en plats där alla ska få en chans att utvecklas tillsammans.
Idrott i skolan borde vara en lek. Leker gör man för lekandets skull, inte för att uppnå ett speciellt mål. Det viktiga med idrotten i skolan borde vara att man rör sig, har roligt och lär sig att bli bekväm med sin egen kropp. Kroppen är det mest otroliga redskap vi har. Vi borde lära oss och bli uppmuntrade att använda den på alla sätt vi kan.
Nu när jag har slutat skolan och slipper den obligatoriska idrotten har jag upptäckt idrott på nytt. Det finns ingenting som är roligare än en kravlös och avslappnad fotbollsmatch i parken med sina vänner. Att spela för spelandets skull. Det är så skolidrotten borde vara.
Den balanserande bitterheten
Jag är bitter. Ingenting jag borde vara om jag vill vara en duktig människa enligt alla konstens regler. Bitterhet är en mycket tabubelagd känsla. Man får inte vara bitter. Istället ska man, utan att reflektera, vara glad, käck och trevlig. Fråga inte ? bara gör som de andra.
Vi lever i en värld som hela tiden matar oss med nya produkter som ska göra oss snyggast, bäst och vackrast. Ingenting utom det ouppnåeliga är perfekt. Ingen duger. Ingen får vara nöjd. Nöjda människor konsumerar inte. Människor som inte konsumerar är svårare att kontrollera. Okontrollerbara människor är farliga - för de som vill ha makt.
Människor runt omkring sviker, trycker ner och förgriper sig på varandra. Rädslan att inte räcka till för egen del sporrar viljan att trycka ner andra. För att rädda sitt eget skinn och för att iallafall inte vara sämst.
Allting hänger ihop. Oftast går det inte att urskilja vilken bitterhet som bottnar i personliga konflikter och vad som handlar om något större. Det gemensamma är att den följer på en känsla av besvikelse. Att då försöka släta över det hela snarare stjälper än hjälper. Bitterheten är en naturlig reaktion på en sjuk situation. Ett sätt att bearbeta det som hänt och komma på fötter igen. Den blir ett skydd som hjälper till att mobilisera krafterna mot det som skadat en.
Ett naturligt avstamp mot förändring.
Jag tror det är bra att vara bitter. Men på olika saker, i olika omgångar, på olika sätt och varvat med konkreta lösningar. Det är om man fastnar det blir farligt. När bitterheten tar överhanden och färgar av sig på annat runt omkring. Det destruktiva om man övergår till att vara passiv och handlingsförlamad. Ett exempel är när man skyller sina handlingar idag på händelser i det förflutna. Då helt utan tanke på att ens eget beteende faktiskt är möjligt att förändra.
En värld som inte accepterar sina egna slaggprodukter, så som bitterhet, är enligt mig en sjuk värld. Att ständigt vara lycklig och tillfreds, vad är det för liv? Hur ska man veta vad man vill förbättra i sitt liv och i världen om man inte får tänka och tycka illa om det negativa?
Det ligger någonting i att all förändring börjar med bitterhet.
Den som spar den har
Har man, som jag, bott i villa under större delen av sitt liv är risken ännu större att man samlat på sig en ocean av mer eller mindre onödiga saker. Uthusens förbannelse ska vi inte tala om. Den ena prylen är mer obegripligt införskaffad än den andra. Ändå behåller vi allt. Man tänker ?den kan komma till användning någon gång senare? eller ?den är ju ett minne? eller ?jag fick den ju av ?X? ?. Oavsett hur tankarna går slutar det allt som oftast med att tinget i fråga får hänga med ett tag till.
Onödiga prylar med onödiga funktioner är en annan avdelning i prylhysterins allra heligaste. Min personliga favorit är popcornplockaren. Tätt följd av brödrosten med klockradio som ger figurrostning och den elektriska gaffel n som snurrar upp spaghettin åt dig. Jag funderar ibland på om uppfinnarna har seriösa förtecken.
För att konsumera mera onödiga prylar måste säljaren hitta ett knep som får oss att känna att just den där motionscykeln som samtidigt kokar ägg är det som fattats oss i hela våra liv. Detta gör de genom att skapa behov. Vem kände sig i behov av att köpa en sodastreamer innan reklammästarna satte griller i våra huvuden?
Allt är relativt. En vän till mig brukar berätta om en munk som skulle flytta från ett rum till ett annat i klostret där han bodde. Han hade inte så många saker, men beslutade sig tillslut för att göra sig av med sina gummistövlar eftersom han bara använde dem ibland. Så han tog sina tre böcker och flyttade.
Det ger lite perspektiv på hur olika förhållningssätt vi har beroende på var och hur vi lever.
Jag kom precis hem från en veckas vistelse ute i skogen. Där blev det ännu tydligare hur mycket saker vi släpar med oss av bara farten. För många skor, potatisskalare, en gitarr för mycket och åtta tvålar.
För vems skull äger vi så många saker? Och hur viktiga är de egentligen? Är vissa av våra ägodelar till mer pina än nytta? Släpar vi omkring på dem mest bara för sakens skull? Om man värderar olika delar av sitt liv och jämför dem med varandra, hur bra står sig prylarna? Vill du helst ha en god vän att gå promenader med eller en vibrerande fettreducerare?
Den som spar den har. Massa saker.
Och den ljusnande framtid är vår
Som snart nybliven student drunknar man i självutnämnda siares profetior. Vi får höra att vi har alla möjligheter att göra vad vi vill. Att världen välkomnar oss med öppna armar. Men är det verkligen så?
Det system av trygghet som vi i Sverige har byggt upp under 1900-talet är på väg att avvecklas. Som vanligt är det samhällsgrupperna med minst inflytande som har det svårast - de unga, de gamla och de sjuka.
För att få ett jobb måste du ha en bostad och för att få en bostad måste du ha ett jobb. Helst ska du redan ha ett arbete för att vara intressant att anställa. Efter den 1 december kommer unga utan arbete att få ännu sämre villkor. Efter tre månaders arbetslöshet tvingas de som är under 25 år sitta på arbetsförmedlingen 30 timmar i veckan för att över huvud taget få ut a-kassan. Om det fanns så många lediga jobb att det gick att vara sysselsatt 30 timmar i veckan för att hinna söka dem så skulle ingen vara arbetslös.
För att kunna försörja dig tvingas du upprätthålla de system som blir till råttfällor för dig själv. Otrygga anställningar med hög stress och lön på provision, där du pressas till bristningsgränsen. Det är idag, och kommer med största sannolikhet fortsätta att vara unga som tar de jobben. I december kommer möjligheterna att visstidsanställa unga att öka. När a-kassan samtidigt pressas ner kommer unga bli tvingade att acceptera jobb med dåliga villkor. Är det mer acceptabelt för att det är unga som drabbas? Hade reaktionerna varit annorlunda om det handlat om arbetsvillkoren för de över 25 år?
Ungas arbeten förmedlas oftast inte genom annonser. I slutändan handlar det om vilka kontakter du har. Vore det inte bättre att låta de arbetssökande bygga upp sina kontaktnät genom att till exempel engagera sig i något fritidsintresse?
Särskilt uppseendeväckande tycker jag det är när unga människor själva förespråkar försämrade förutsättningar på arbetsmarknaden. Kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU, hade tidigare i vår en kampanj de kallade för ?A non-facking generation?. Sagans sensmoral var ?skit i facket om du lyckas få bättre villkor på egen hand?. Tråkigt att de inte har förstått att den fackliga rörelsens utbreddhet höjer arbetsvillkoren i stort för hela arbetsmarknaden. Att inte vara med i facket är som att skjuta sig själv i foten. Det spelar ingen roll hur bra arbetsgivare du har eller hur trivsam din arbetsplats är. Man vet aldrig när man kan komma att behöva hjälp.
Jag hoppas att framtiden verkligen är så ljus som människor runt omkring mig försöker påskina.
Jag hoppas att regeringens politik inte hinner rycka undan alltför många mattor under folks fötter.
Vad hoppas du på?
