.
Hierarkier. De finns överallt. På arbetsplatser, i föreningar, i skolan, familjen och i kompiskretsar. Ojämn maktfördelning där några vinner och andra förlorar. Någon måste trampas ner för att någon annan ska känna lite tillfredsställelse av att själv inte vara den som hamnat lägst. Men hur mycket är det värt att ge upp av sig själv och sina värderingar för att klättra i hierarkin?
Ett sätt att störta rådande hierarkier har varit att skapa nätverk. Sammanslutningar som verkar utan att för den dels skull formellt inordna sig efter maktpositioner. Att försöka umgås oberoende av inbördes ojämlikheter och på så sätt göra skillnaderna obetydliga, eller obefintliga.
Idag pratas det om nätverk på ett annat sätt. De är mer en ursäkt för att upprätthålla hierarkierna än ett medel för att förstöra dem. Det talas mycket om att man ska underhålla sina nätverk. Egentligen handlar det om barndomsvänner, familj och arbetskamrater, men de benämns inte som det utan reduceras till att vara en del av nätverket. Nätverket som ska ge dig möjligheter att klättra i karriärstegarna, hjälpa dig att hitta de spännande upplevelserna och förverkliga dig själv som människa. Det handlar om att utnyttja andra människor till sin egen fördel. När blev kvantitet viktigare än kvalitet? När började man se på sina bekanta som samlarkort? Du får min bästa vän om jag får en kontakt som leder till ett bra jobb.
Alla vill vara din vän när det går bra för dig, men var är de när du verkligen behöver dem? Är det inte bättre att omge sig med få riktiga vänner än många som sticker så fort du inte passar deras image längre?
Det är skrämmande att se hur människor plötsligt slutar umgås med sina vänner för att prioritera strävan att positionera sig högst upp på stegen. Som om de man umgicks med bara var accessoarer till den perfekta outfiten.
Hur väljer du vilka du umgås med? Vad är det för mall de måste passa in i för att platsa?
Man kan ju anta att det är människans rädsla för att bli ensam som driver på allt. Men hur långt är det rimligt att gå för att bota sin oro?
Det finns många platser och därmed många möjligheter att positionera sig i våra liv. Ingenstans går det att slappna av. Var på din vakt och bevaka dina intressen.
Den största förlusten i att vilja vara högst är kanske att inte få visa sig sårbar. Det finns något avslappnat i att få göra fel, få pröva sig fram och göra misstag men tillsist lära sig hur saker och ting fungerar. Hur lär man sig saker om man hela tiden måste låtsas som man redan kunde dem från början?
Ett sätt att störta rådande hierarkier har varit att skapa nätverk. Sammanslutningar som verkar utan att för den dels skull formellt inordna sig efter maktpositioner. Att försöka umgås oberoende av inbördes ojämlikheter och på så sätt göra skillnaderna obetydliga, eller obefintliga.
Idag pratas det om nätverk på ett annat sätt. De är mer en ursäkt för att upprätthålla hierarkierna än ett medel för att förstöra dem. Det talas mycket om att man ska underhålla sina nätverk. Egentligen handlar det om barndomsvänner, familj och arbetskamrater, men de benämns inte som det utan reduceras till att vara en del av nätverket. Nätverket som ska ge dig möjligheter att klättra i karriärstegarna, hjälpa dig att hitta de spännande upplevelserna och förverkliga dig själv som människa. Det handlar om att utnyttja andra människor till sin egen fördel. När blev kvantitet viktigare än kvalitet? När började man se på sina bekanta som samlarkort? Du får min bästa vän om jag får en kontakt som leder till ett bra jobb.
Alla vill vara din vän när det går bra för dig, men var är de när du verkligen behöver dem? Är det inte bättre att omge sig med få riktiga vänner än många som sticker så fort du inte passar deras image längre?
Det är skrämmande att se hur människor plötsligt slutar umgås med sina vänner för att prioritera strävan att positionera sig högst upp på stegen. Som om de man umgicks med bara var accessoarer till den perfekta outfiten.
Hur väljer du vilka du umgås med? Vad är det för mall de måste passa in i för att platsa?
Man kan ju anta att det är människans rädsla för att bli ensam som driver på allt. Men hur långt är det rimligt att gå för att bota sin oro?
Det finns många platser och därmed många möjligheter att positionera sig i våra liv. Ingenstans går det att slappna av. Var på din vakt och bevaka dina intressen.
Den största förlusten i att vilja vara högst är kanske att inte få visa sig sårbar. Det finns något avslappnat i att få göra fel, få pröva sig fram och göra misstag men tillsist lära sig hur saker och ting fungerar. Hur lär man sig saker om man hela tiden måste låtsas som man redan kunde dem från början?
Kommentarer
Trackback