extremradikalkompromiss.

Du äger kläderna du har på kroppen, maten som står i ditt kylskåp, prylar i överflöd, kanske huset du bor i. Men vem äger gatorna du går på, byggnaderna du passerar, torgen och parkerna där du uppehåller dig?

Offentliga platser är symboliska uttryck för demokratin. Ett stadens vardagsrum. Demokratin tillhör folket, likaså de offentliga platserna. Men hur fungerar det i praktiken?

Varje dag matas vi med reklam; ideal saluförs av företag som kämpar för att vara den som skriker högst. Alla vill de få dig att konsumera. Du ska köpa krämen, bilen, tröjan, tandborsten som ger dig känslan av att du är vackrast och mest lyckad. Alla vill de ditt bästa, de är ju dina vänner. Eller?

Var får man ta ledigt från reklam och propaganda? Försök att leva en dag utan att se en enda reklambild, reklamfilm eller produktplacering. Fundera på om det är möjligt att klara sig undan, att leva fri. Jag skulle bli förvånad om du lyckades, såvida du inte ligger under täcket hela dagen eller sitter på en stubbe i skogen.

Att sälja ut delar av det offentliga rummet till företag som vill göra reklam för sina produkter och tjänster, är ett hot mot demokratin. Det offentliga rummet blir mindre och mindre för var dag som går. Reklam är som att köpa sig extra röster i ett val. Mängden pengar avgör dina förutsättningar - rik skriker högre än fattig. Frågan är, är det rätt? Ska man kunna betala för att få använda sig av det offentliga rummet?

Avsaknaden av mänskligt liv i det offentliga rummet ger ett kallt klimat. Jag efterlyser en levande stad, ett levande land, en levande värld där befolkningen är delaktiga i utsmyckningen av det offentliga rummet. Det man känner sig delaktig i förstör man inte. De man känner sig hemma med skadar man inte.

Småstäder som upplåter mark till stora köpcentra för att dra turister och helgshoppare till sin kommun, har missat hela tanken med en levande stad. De har inte insett vikten av en levande stadskärna, ett levande offentligt rum. Den som skriker högst vinner. Vad vinner man? Fin statistik över besökare, kanske minskad arbetslöshet i början. Men sen kommer de, konkurserna av verksamheter i centrum. Jag vill inte bo i en spökstad som endast lever för turister. Jag vill bo i en stad som lever tillsammans med de som bor där.

Om vi vill ha kvar en offentlig frizon måste vi kämpa - annars kommer andra intressen att vinna. Gör det offentliga rummet till det du vill att det ska vara! Ta med dina vänner och ha picknick, måla en tavla och sätt upp, plantera blommor där det inte växer något, gör en snögubbe eller något annat som du tycker passar.

Passa på att göra någonting tillsammans med andra människor på en plats för alla. Det är inte försent.

I, G, V, M -  4 bokstäver som beroende på hur de kombineras kan vara som en kniv i ryggen eller små moln att segla fram på. Att de har stor betydelse är många överrens om, men hur mycket säger betygen egentligen?

Vad säger ett IG, G, VG eller MVG dig? Skulle du kunna bilda dig en uppfattning om en annan människa utifrån deras betyg? Istället för att fokusera på vad man vill lära sig, om undervisningen är intressant och stimulerande, hur man utvecklats, så handlar allt om bokstavskombinationerna; IG, G, VG, MVG. Elever konkurerar med varandra. Det är prestige att inte plugga, men man ska ändå lyckas få bra betyg. Är det så vi vill ha skolan? Är utantillkunskap, som försvinner direkt efter provet, det vi värdesätter? Vill vi att skolan ska fostra JA-sägare som rapar upp precis det som  läraren vill höra på lektionerna? Var på vägen försvann tanken om det kritiska tänkandet och den självständiga individen? Eller fanns den någonsin där på riktigt?

Betyg i ordning och uppförande debatteras flitigt runt om i Sverige. Politikerna på högerkanten tycks tro att ett IG i ordning och uppförande skulle motivera elever att sluta syssla med skadegörelse, göra sina läxor och bli väna och ordningssamma så fort de ser en skolbyggnad. I ett demokratiskt samhälle borde det vara självklart att inte använda hot som metod för att få sin vilja igenom. Om någon skolkar eller sysslar med skadegörelse ligger det oftast någonting bakom, tex frustration och uppgivenhet, som inte rättas till med ett IG. Personligen vill jag hellre att andra människor respekterar mig och miljön runtomkring, för att de har en djupare tanke om respekt gentemot andra människor, än att de är för rädda för att göra motsatsen. Så fort auktoriteten försvinner, försvinner även motivet till att respektera andra människor. Vi måste se att det hela är en djupare process och att elever, tro det eller ej, också är människor som har förmåga att uppleva, tänka, känna och dra slutsatser efter detta.

Istället för att försöka sätta dit elever som inte passar in borde vi gå till botten med problemen.Varför skolkar elever? Varför finns det skadegörelse? Vad krävs för att få andra människors förtroende? Är betygssättning verkligen ett effektivt redskap? Genom att lyssna på eleverna och ärligt visa att deras upplevelser och synpunkter från skolan och livet är viktiga har man kommit ett bra steg på vägen mot en bättre fungerande skola.

Om jag var lärare skulle jag vilja att eleverna respekterade mig för att jag är människa, inte auktoritet. Jag skulle vilja ha en dialog med mina elever om undervisningen utifrån att vi är jämlika. Jag skulle vilja att eleverna själva tänkte och reflekterade över sin situation och att vi tillsammans skulle kunna komma fram till en lösning som passar alla. Jag skulle sätta kunskapen i sitt sammanhang och därmed skapa förståelse för varför just den här lektionen var viktig. Jag skulle känna mig nöjd om mina elever gick ur skolan med ett bra självförtroende, förmåga att tänka kritiskt, motivation att ta reda på saker, kunna analysera sin vardag, argumentera för sin åsikter och ha en idé om vad de vill få ut av sina liv.

Sänkt betyg eller ömsesidig diskussion. Vad tror du har störst effekt?                    


Tidigare publicerad i Arvika Nyheter 31/1 2007.