Jobbgaranti - för vem?
Nu har det gått drygt två månader sedan de nya direktiven för Arbetsförmedlingen trädde i kraft. I juni förra året skrev jag en krönika som kritiserade dem som möttes av skepsis från flera håll. Det hette att jobbgarantin skulle gynna de unga. Det hörs ju på ordet ? det är en garanti för att få jobb. Men hur blev det egentligen?
När direktiven trädde i kraft fick var och varannan av mina arbetslösa vänner bakslag. Ett par höll på med praktik som garanterat skulle leda till senare jobb, men fick sluta eftersom de nu omfattades av jobbgarantin. Nu stod de plötsligt utan möjligheten att få ett arbete genom den praktik de faktiskt trivdes med.
För att omfattas av jobbgarantin måste man söka arbete aktivt 40 timmar i veckan. Det ska motsvara ett heltidsjobb. Är det en vettig sysselsättning att söka jobb 8 timmar per dag? Finns det överhuvudtaget så många arbeten att söka? Det logiska svaret är nej. Men helt tomhänt ska du inte bli även om du är tvångskommenderad på heltid. 2528 kronor i månaden är du värd om du är över 20, annars får du nöja dig med 1050. Inga pengar du överlever på, men det finns ju försörjningsstöd, bostadsbidrag och socialbidrag ? så vem har rätt att klaga. Möjligtvis regeringen som tycker bidragsberoende är en obehaglig last. Det skulle gå att ersätta bidragsberoendet med anhörigberoende. Att det existerar föräldrar som inte vill att deras utflyttade barn ska flytta hem har inte diskuterats.
Varför betraktas inte unga som vuxna? Hur rättfärdigar man att en 22-åring har sämre villkor på arbetsmarknaden än en 45-åring?
Enligt de arbetslösa själva finns det inget värre än att söka jobb efter jobb utan resultat. Och var finner man inspirationen att söka jobb på arbetsförmedlingen där de flesta redan är desillusionerade. När det inte ens känns som att arbetsförmedlaren tror att man kommer få jobb, hur ska man då lyckas motivera sig själv? Vilken arbetsgivare i sin tur anställer någon som inte tror på sig själv?
Det som skulle behövas är ett mer individuellt utgångsläge och ett mer kvalitativt sökande. Arbetsgivarna ser vilka ansökningar som skrivits på uppmaning av arbetsförmedlare och vilka som är spontana. Det behövs mer praktik också. Det många unga saknar är erfarenhet, och vad är bättre än att just skaffa sig erfarenhet? Uppmuntran till att ta tillvara på ideella engagemang skulle heller inte sitta fel. Det är inte sällan ideellt arbete leder till betalda arbetstillfällen och om inte annat är det också en källa till erfarenhet.
Vem är jobbgarantin egentligen till för. Inte är det för de unga arbetslösa. Möjligtvis en säkerhet för dem som erbjuder lågavlönade arbeten med dåliga villkor. Så visst är det en jobbgaranti alltid. En trygghet att det alltid finns någon annan som kan ta de där jobben vi själva inte vill ha.
När direktiven trädde i kraft fick var och varannan av mina arbetslösa vänner bakslag. Ett par höll på med praktik som garanterat skulle leda till senare jobb, men fick sluta eftersom de nu omfattades av jobbgarantin. Nu stod de plötsligt utan möjligheten att få ett arbete genom den praktik de faktiskt trivdes med.
För att omfattas av jobbgarantin måste man söka arbete aktivt 40 timmar i veckan. Det ska motsvara ett heltidsjobb. Är det en vettig sysselsättning att söka jobb 8 timmar per dag? Finns det överhuvudtaget så många arbeten att söka? Det logiska svaret är nej. Men helt tomhänt ska du inte bli även om du är tvångskommenderad på heltid. 2528 kronor i månaden är du värd om du är över 20, annars får du nöja dig med 1050. Inga pengar du överlever på, men det finns ju försörjningsstöd, bostadsbidrag och socialbidrag ? så vem har rätt att klaga. Möjligtvis regeringen som tycker bidragsberoende är en obehaglig last. Det skulle gå att ersätta bidragsberoendet med anhörigberoende. Att det existerar föräldrar som inte vill att deras utflyttade barn ska flytta hem har inte diskuterats.
Varför betraktas inte unga som vuxna? Hur rättfärdigar man att en 22-åring har sämre villkor på arbetsmarknaden än en 45-åring?
Enligt de arbetslösa själva finns det inget värre än att söka jobb efter jobb utan resultat. Och var finner man inspirationen att söka jobb på arbetsförmedlingen där de flesta redan är desillusionerade. När det inte ens känns som att arbetsförmedlaren tror att man kommer få jobb, hur ska man då lyckas motivera sig själv? Vilken arbetsgivare i sin tur anställer någon som inte tror på sig själv?
Det som skulle behövas är ett mer individuellt utgångsläge och ett mer kvalitativt sökande. Arbetsgivarna ser vilka ansökningar som skrivits på uppmaning av arbetsförmedlare och vilka som är spontana. Det behövs mer praktik också. Det många unga saknar är erfarenhet, och vad är bättre än att just skaffa sig erfarenhet? Uppmuntran till att ta tillvara på ideella engagemang skulle heller inte sitta fel. Det är inte sällan ideellt arbete leder till betalda arbetstillfällen och om inte annat är det också en källa till erfarenhet.
Vem är jobbgarantin egentligen till för. Inte är det för de unga arbetslösa. Möjligtvis en säkerhet för dem som erbjuder lågavlönade arbeten med dåliga villkor. Så visst är det en jobbgaranti alltid. En trygghet att det alltid finns någon annan som kan ta de där jobben vi själva inte vill ha.