Det finns ingen sanning
Det finns ingen sanning. Det finns bara olika sätt att se på saken. Eller hur var det nu?
Det är så mycket lättare om allt är svart och vitt, om jag har rätt och du har fel. Vi vill att det ska vara enkelt. Vi vill ha en sanning, den enda sanningen.
Överallt finns det sanningar. På alla håll och kanter finns det proffstyckare som talar lite mer sanning än vi vanliga dödliga. Listan med namn kan bli lång. Den gemensamma nämnaren är att vad de säger väger tungt i ett land där allt färre ifrågasätter vad som sägs och av vem. Det är inte konstigt att inte fler reagerar på vad som basuneras ut av media och andra. Den här livsstilen börjar tidigt.
I skolan ska ?undervisningen enligt Lpo 94 ?vara saklig och allsidig?. Det borde omfatta uppmaning till källkritik och egna ställningstaganden, men hur ser det ut i praktiken?
Jag blir frustrerad när jag återigen inser att den världsbild, som skolan har varit med om att skapa hos mig och andra elever, är sned och oreflekterad.
Att hela undervisningen utgår från ett eurocentriskt perspektiv var det ingen som nämnde. Att vår samhällskunskapsbok i högstadiet argumenterade för USA och genmodifiering påtalades inte heller. Att historieundervisningen till största delen bygger på vad överklassens män sysslade med kommenterades i en bisats utanför lektionstid. Att även naturvetenskapens neutrala forskare tolkar sina resultat högst subjektivt fick jag lista ut helt på egen hand.
Det jag faktiskt har fått lära mig om källkritik i skolan är att Wikipedia är en opålitlig sajt. Motiveringen löd ?där kan ju vem som helst gå in och skriva?. Erkända uppslagsverk, som Nationalencyklopedin, fick helt oreflekterat representera sanningen.
Istället för att diskutera kring för och nackdelar med olika faktabaser bannlyses de alternativa kunskapskällorna till de mer traditionellas fördel. Var finns allsidigheten? En skola som använder sig av den etablerade elitens faktainsamling och ratar oberoende media och uppslagsverk uppmuntrar inte till fria individer. Fria individer skapar sig själva genom att få ta del av alla nyanser, inte bara svart och vitt.
Lär inte ut årtal och namn på kungar! Det kan man slå upp i ett uppslagsverk. Lär istället eleverna att handskas med fakta. Låt dem vara kritiska mot allt. Uppmuntra dem att fråga. Varför? är den bästa frågan i undervisningssammanhang, Som lärare får man faktiskt erkänna att man inte kan allt, obesvarade frågor kan besvaras lektionen efteråt. Hur ska någon över huvud taget kunna växa upp och bli en fritt tänkande människa om vi aldrig får chansen att öva oss? Svara omsorgsfullt på de frågor du får, vad är mer inspirerande än människor som frågar och är nyfikna? Och erkänn när du faktiskt inte har en aning. Ingen kan veta allt.
Det finns ingen sanning. Det finns bara olika sätt att se på saken. Vad ser du?
Det är så mycket lättare om allt är svart och vitt, om jag har rätt och du har fel. Vi vill att det ska vara enkelt. Vi vill ha en sanning, den enda sanningen.
Överallt finns det sanningar. På alla håll och kanter finns det proffstyckare som talar lite mer sanning än vi vanliga dödliga. Listan med namn kan bli lång. Den gemensamma nämnaren är att vad de säger väger tungt i ett land där allt färre ifrågasätter vad som sägs och av vem. Det är inte konstigt att inte fler reagerar på vad som basuneras ut av media och andra. Den här livsstilen börjar tidigt.
I skolan ska ?undervisningen enligt Lpo 94 ?vara saklig och allsidig?. Det borde omfatta uppmaning till källkritik och egna ställningstaganden, men hur ser det ut i praktiken?
Jag blir frustrerad när jag återigen inser att den världsbild, som skolan har varit med om att skapa hos mig och andra elever, är sned och oreflekterad.
Att hela undervisningen utgår från ett eurocentriskt perspektiv var det ingen som nämnde. Att vår samhällskunskapsbok i högstadiet argumenterade för USA och genmodifiering påtalades inte heller. Att historieundervisningen till största delen bygger på vad överklassens män sysslade med kommenterades i en bisats utanför lektionstid. Att även naturvetenskapens neutrala forskare tolkar sina resultat högst subjektivt fick jag lista ut helt på egen hand.
Det jag faktiskt har fått lära mig om källkritik i skolan är att Wikipedia är en opålitlig sajt. Motiveringen löd ?där kan ju vem som helst gå in och skriva?. Erkända uppslagsverk, som Nationalencyklopedin, fick helt oreflekterat representera sanningen.
Istället för att diskutera kring för och nackdelar med olika faktabaser bannlyses de alternativa kunskapskällorna till de mer traditionellas fördel. Var finns allsidigheten? En skola som använder sig av den etablerade elitens faktainsamling och ratar oberoende media och uppslagsverk uppmuntrar inte till fria individer. Fria individer skapar sig själva genom att få ta del av alla nyanser, inte bara svart och vitt.
Lär inte ut årtal och namn på kungar! Det kan man slå upp i ett uppslagsverk. Lär istället eleverna att handskas med fakta. Låt dem vara kritiska mot allt. Uppmuntra dem att fråga. Varför? är den bästa frågan i undervisningssammanhang, Som lärare får man faktiskt erkänna att man inte kan allt, obesvarade frågor kan besvaras lektionen efteråt. Hur ska någon över huvud taget kunna växa upp och bli en fritt tänkande människa om vi aldrig får chansen att öva oss? Svara omsorgsfullt på de frågor du får, vad är mer inspirerande än människor som frågar och är nyfikna? Och erkänn när du faktiskt inte har en aning. Ingen kan veta allt.
Det finns ingen sanning. Det finns bara olika sätt att se på saken. Vad ser du?
Våga problematisera manligheten
Allt oftare pratas det i media om män som slår den de lever tillsammans med. Och allt oftare slås jag av tanken att det, hur många som än yttrar sig, inte finns någon som har en vettig problemanalys.
Jag var nyligen på en föreläsning som hölls av Krismottagning för män i Karlstad. Dit söker sig män som befinner sig i kris och då bland annat män som slår. Efter ett tag kom föreläsaren in på orsakerna till våldet och räknade upp alkohol, dålig självkänsla, avundsjuka, mindervärdeskomplex, våldsupplevelser som barn och så vidare. Alla anledningar låter vettiga och där nöjer sig många, däribland föreläsaren. Men för att kunna förebygga våldet i framtiden måste man fråga sig vad dessa orsaker har gemensamt.
De är alla konsekvenser av det stereotypa manlighetsidealet män tvingas leva upp till från födseln och sedan resten av livet. Att vara händig, beskyddande, sexuellt aktiv, atletisk ? listan kan göras lång. När man då misslyckas med att uppfylla sin roll kommer den dåliga självkänslan, avundsjukan och mindervärdeskomplexet ofta som ett brev på posten. Att alkohol används som tröstare är inget nytt.
Tillsammans med den stereotypa kvinnligheten skapas en destruktiv nedåtspiral som föder fördomar, missförstånd och besvikelser. Varför är alla så rädda för att ta tag i det egentliga problemet; stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt.
Den rådande normen kring manlighet är ett alibi för det våld som uppkommer. När man utreder vad en våldssituation har orsakats av kan man inte bara se till själva våldet i stunden utan måste sätta det i sin kontext. I vilket samhälle uppstår det här våldet. Vad är det vi till vardags accepterar? Vad är det vi till vardags inte accepterar? Varför accepterar vi vissa saker men inte andra? Var går gränsen och varför går gränsen just där? Genom att diskutera det kan man komma underfund med vad det är för åtgärder så krävs.
I alla situationer finns det de som håller sig inom gränserna och de som inte gör det. Se det hela som en glidande skala. I ena änden finns sexistiska skämt och i den andra våldtäkt. Sexuella trakasserier är bara en mildare grad av det värsta. Blondinskämten kan verka bagatellartade, men de är med och underhåller de mekanismer som genererar våldtäkter. Allt hänger ihop. För att förstå en händelse måste den sättas i sitt sammanhang. Det är aldrig en slump att något händer.
Även om det finns minst lika mycket att göra på området med den stereotypa kvinnligheten, har man där hunnit ett steg längre. Sedan 70-talet finns det organiserade grupper som samtalar om kvinnlighet, hur det är att vara kvinna och vad det finns för alternativ till den rådande normen. De senaste åren har det även börjat dyka upp grupper för män, men de är fortfarande sällsynta. Jag tror att det är viktigt att prata med andra som har liknande erfarenheter av situationer från livet. För att få distans till sig själv, men också för att inse att man inte måste vara si för att du är kvinna eller så för att du är man,
Min egen erfarenhet är att det här, till den största delen, inte handlar om män med psykiska sjukdomar, det handlar om män som är fast i en stereotyp manlighet. Och även om man själv inte upplever sig ha direkta problem kan det vara nyttigt att reflektera över vardagen utifrån kön. Vi är alla med och skapar dessa stereotypa föreställningar. Vi måste tillsammans vara med och avveckla dem.
Jag var nyligen på en föreläsning som hölls av Krismottagning för män i Karlstad. Dit söker sig män som befinner sig i kris och då bland annat män som slår. Efter ett tag kom föreläsaren in på orsakerna till våldet och räknade upp alkohol, dålig självkänsla, avundsjuka, mindervärdeskomplex, våldsupplevelser som barn och så vidare. Alla anledningar låter vettiga och där nöjer sig många, däribland föreläsaren. Men för att kunna förebygga våldet i framtiden måste man fråga sig vad dessa orsaker har gemensamt.
De är alla konsekvenser av det stereotypa manlighetsidealet män tvingas leva upp till från födseln och sedan resten av livet. Att vara händig, beskyddande, sexuellt aktiv, atletisk ? listan kan göras lång. När man då misslyckas med att uppfylla sin roll kommer den dåliga självkänslan, avundsjukan och mindervärdeskomplexet ofta som ett brev på posten. Att alkohol används som tröstare är inget nytt.
Tillsammans med den stereotypa kvinnligheten skapas en destruktiv nedåtspiral som föder fördomar, missförstånd och besvikelser. Varför är alla så rädda för att ta tag i det egentliga problemet; stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt.
Den rådande normen kring manlighet är ett alibi för det våld som uppkommer. När man utreder vad en våldssituation har orsakats av kan man inte bara se till själva våldet i stunden utan måste sätta det i sin kontext. I vilket samhälle uppstår det här våldet. Vad är det vi till vardags accepterar? Vad är det vi till vardags inte accepterar? Varför accepterar vi vissa saker men inte andra? Var går gränsen och varför går gränsen just där? Genom att diskutera det kan man komma underfund med vad det är för åtgärder så krävs.
I alla situationer finns det de som håller sig inom gränserna och de som inte gör det. Se det hela som en glidande skala. I ena änden finns sexistiska skämt och i den andra våldtäkt. Sexuella trakasserier är bara en mildare grad av det värsta. Blondinskämten kan verka bagatellartade, men de är med och underhåller de mekanismer som genererar våldtäkter. Allt hänger ihop. För att förstå en händelse måste den sättas i sitt sammanhang. Det är aldrig en slump att något händer.
Även om det finns minst lika mycket att göra på området med den stereotypa kvinnligheten, har man där hunnit ett steg längre. Sedan 70-talet finns det organiserade grupper som samtalar om kvinnlighet, hur det är att vara kvinna och vad det finns för alternativ till den rådande normen. De senaste åren har det även börjat dyka upp grupper för män, men de är fortfarande sällsynta. Jag tror att det är viktigt att prata med andra som har liknande erfarenheter av situationer från livet. För att få distans till sig själv, men också för att inse att man inte måste vara si för att du är kvinna eller så för att du är man,
Min egen erfarenhet är att det här, till den största delen, inte handlar om män med psykiska sjukdomar, det handlar om män som är fast i en stereotyp manlighet. Och även om man själv inte upplever sig ha direkta problem kan det vara nyttigt att reflektera över vardagen utifrån kön. Vi är alla med och skapar dessa stereotypa föreställningar. Vi måste tillsammans vara med och avveckla dem.