extremradikalkompromiss.

Har man, som jag, bott i villa under större delen av sitt liv är risken ännu större att man samlat på sig en ocean av mer eller mindre onödiga saker. Uthusens förbannelse ska vi inte tala om. Den ena prylen är mer obegripligt införskaffad än den andra.  Ändå behåller vi allt. Man tänker ?den kan komma till användning någon gång senare? eller ?den är ju ett minne? eller ?jag fick den ju av ?X? ?. Oavsett hur tankarna går slutar det allt som oftast med att tinget i fråga får hänga med ett tag till.

Onödiga prylar med onödiga funktioner är en annan avdelning i prylhysterins allra heligaste. Min personliga favorit är popcornplockaren. Tätt följd av brödrosten med klockradio som ger figurrostning och den elektriska gaffel n som snurrar upp spaghettin åt dig. Jag funderar ibland på om uppfinnarna har seriösa förtecken.

För att konsumera mera onödiga prylar måste säljaren hitta ett knep som får oss att känna att just den där motionscykeln som samtidigt kokar ägg är det som fattats oss i hela våra liv. Detta gör de genom att skapa behov.  Vem kände sig i behov av att köpa en sodastreamer innan reklammästarna satte griller i våra huvuden?

Allt är relativt. En vän till mig brukar berätta om en munk som skulle flytta från ett rum till ett annat i klostret där han bodde. Han hade inte så många saker, men beslutade sig tillslut för att göra sig av med sina gummistövlar eftersom han bara använde dem ibland. Så han tog sina tre böcker och flyttade.

Det ger lite perspektiv på hur olika förhållningssätt vi har beroende på var och hur vi lever.  

Jag kom precis hem från en veckas vistelse ute i skogen. Där blev det ännu tydligare hur mycket saker vi släpar med oss av bara farten. För många skor, potatisskalare, en gitarr för mycket och åtta tvålar.

För  vems skull äger vi så många saker? Och hur viktiga är de egentligen? Är vissa av våra ägodelar till mer pina än nytta? Släpar vi omkring på dem mest bara för sakens skull? Om man värderar olika delar av sitt liv och jämför dem med varandra, hur bra står sig prylarna?  Vill du helst ha en god vän att gå promenader med eller  en vibrerande fettreducerare? 

Den som spar den har. Massa saker.

Som snart nybliven student drunknar man i självutnämnda siares profetior. Vi får höra att vi har alla möjligheter att göra vad vi vill. Att världen välkomnar oss med öppna armar. Men är det verkligen så?

Det system av trygghet som vi i Sverige har byggt upp under 1900-talet är på väg att avvecklas. Som vanligt är det samhällsgrupperna med minst inflytande som har det svårast - de unga, de gamla och de sjuka.

För att få ett jobb måste du ha en bostad och för att få en bostad måste du ha ett jobb. Helst ska du redan ha ett arbete för att vara intressant att anställa. Efter den 1 december kommer unga utan arbete att få ännu sämre villkor. Efter tre månaders arbetslöshet tvingas de som är under 25 år sitta på arbetsförmedlingen 30 timmar i veckan för att över huvud taget få ut a-kassan. Om det fanns så många lediga jobb att det gick att vara sysselsatt 30 timmar i veckan för att hinna söka dem så skulle ingen vara arbetslös.

För att kunna försörja dig tvingas du upprätthålla de system som blir till råttfällor för dig själv. Otrygga anställningar med hög stress och lön på provision, där du pressas till bristningsgränsen.  Det är idag, och kommer med största sannolikhet fortsätta att vara unga som tar de jobben. I december kommer möjligheterna att visstidsanställa unga att öka. När a-kassan samtidigt pressas ner kommer unga bli tvingade att acceptera jobb med dåliga villkor. Är det mer acceptabelt för att det är unga som drabbas? Hade reaktionerna varit annorlunda om det handlat om arbetsvillkoren för de över 25 år?

Ungas arbeten förmedlas oftast inte genom annonser. I slutändan handlar det om vilka kontakter du har. Vore det inte bättre att låta de arbetssökande bygga upp sina kontaktnät genom att till exempel engagera sig i något fritidsintresse?
 
Särskilt uppseendeväckande tycker jag det är när unga människor själva förespråkar försämrade förutsättningar på arbetsmarknaden. Kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU, hade tidigare i vår en kampanj de kallade för ?A non-facking generation?. Sagans sensmoral var ?skit i facket om du lyckas få bättre villkor på egen hand?. Tråkigt att de inte har förstått att den fackliga rörelsens utbreddhet höjer arbetsvillkoren i stort för hela arbetsmarknaden. Att inte vara med i facket är som att skjuta sig själv i foten. Det spelar ingen roll hur bra arbetsgivare du har eller hur trivsam din arbetsplats är. Man vet aldrig när man kan komma att behöva hjälp.

Jag hoppas att framtiden verkligen är så ljus som människor runt omkring mig försöker påskina.
Jag hoppas att regeringens politik inte hinner rycka undan alltför många mattor under folks fötter.
Vad hoppas du på?