Och den ljusnande framtid är vår
Som snart nybliven student drunknar man i självutnämnda siares profetior. Vi får höra att vi har alla möjligheter att göra vad vi vill. Att världen välkomnar oss med öppna armar. Men är det verkligen så?
Det system av trygghet som vi i Sverige har byggt upp under 1900-talet är på väg att avvecklas. Som vanligt är det samhällsgrupperna med minst inflytande som har det svårast - de unga, de gamla och de sjuka.
För att få ett jobb måste du ha en bostad och för att få en bostad måste du ha ett jobb. Helst ska du redan ha ett arbete för att vara intressant att anställa. Efter den 1 december kommer unga utan arbete att få ännu sämre villkor. Efter tre månaders arbetslöshet tvingas de som är under 25 år sitta på arbetsförmedlingen 30 timmar i veckan för att över huvud taget få ut a-kassan. Om det fanns så många lediga jobb att det gick att vara sysselsatt 30 timmar i veckan för att hinna söka dem så skulle ingen vara arbetslös.
För att kunna försörja dig tvingas du upprätthålla de system som blir till råttfällor för dig själv. Otrygga anställningar med hög stress och lön på provision, där du pressas till bristningsgränsen. Det är idag, och kommer med största sannolikhet fortsätta att vara unga som tar de jobben. I december kommer möjligheterna att visstidsanställa unga att öka. När a-kassan samtidigt pressas ner kommer unga bli tvingade att acceptera jobb med dåliga villkor. Är det mer acceptabelt för att det är unga som drabbas? Hade reaktionerna varit annorlunda om det handlat om arbetsvillkoren för de över 25 år?
Ungas arbeten förmedlas oftast inte genom annonser. I slutändan handlar det om vilka kontakter du har. Vore det inte bättre att låta de arbetssökande bygga upp sina kontaktnät genom att till exempel engagera sig i något fritidsintresse?
Särskilt uppseendeväckande tycker jag det är när unga människor själva förespråkar försämrade förutsättningar på arbetsmarknaden. Kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU, hade tidigare i vår en kampanj de kallade för ?A non-facking generation?. Sagans sensmoral var ?skit i facket om du lyckas få bättre villkor på egen hand?. Tråkigt att de inte har förstått att den fackliga rörelsens utbreddhet höjer arbetsvillkoren i stort för hela arbetsmarknaden. Att inte vara med i facket är som att skjuta sig själv i foten. Det spelar ingen roll hur bra arbetsgivare du har eller hur trivsam din arbetsplats är. Man vet aldrig när man kan komma att behöva hjälp.
Jag hoppas att framtiden verkligen är så ljus som människor runt omkring mig försöker påskina.
Jag hoppas att regeringens politik inte hinner rycka undan alltför många mattor under folks fötter.
Vad hoppas du på?
Tyvärr se dagens verklighet ut så här och vill man lyckas får man spela så bra som möjligt efter de spelregler som finns. Utbildning till exempel. Jag misstänker att Sverige är i princip det enda landet i världen som man kan få en utmärkt utbildning utan att spendera några större slantar, det handlar med andra om attityd. I andra delar av världen regerar statusskolor med mera med mera. Man måste ha pengar för att komma någon bort. Tyvärr känns det som om även detta kommer att försvinna genom friskolornas uppkomst.
Vad jag hoppas på? Vad jag riktigt riktigt hoppas på? Det är bara naivt. Det är bara kärleken, att den verkligen finns. Och såklart ett bra jobb i framtiden så jag kan se hela världen.