Vår naiva tro på media.
Jag har precis avslutat ett någorlunda nyhetsledigt år. Efter förra årets valrörelse lade jag ner mitt intresse för att läsa större nyhetstidningar och aktivt ta del av radio- och tv-nyheterna. Den enkelspåriga nyhetsrapporteringen som gjordes av nyhetsredaktioner som verkade ha tappat sin huvudsakliga uppgift ? att ställa de obekväma frågorna för att få de svåråtkomna svaren. Alla deprimerande politiska beslut och väpnade konflikter runtom i världen fick mig bara att bli ledsen och sinnestyngd. Jag var också trött på det onyanserade urvalet av nyheter.
Jag vill dela in svensk media i tre grupper; nyhetsmedia, tabloidmedia och independent media. Den första är den allmänt mest accepterade nyhetskällan och där de stora samhällsdebatterna i första hand förs, tillexempel DN, SvD och SVT. I tabloidmedierna, som Aftonbladet och Kanal 5, lever populärkulturen och dess nyheter. Det är spekulationer kring våld, sex och kändisar. Även ?vanliga? nyheter får utrymme, men oftast är det katastrofer, olyckor eller bråk som skildras. Det gemsanamma för dessa två är att de till stor del är reklamfinansierade. Öppna vilken större tidning som helst och du får leta efter nyhetsartiklarna bland annonserna. Uppskattningsvis är en tredjedel av till exempel Göteborgsposten annonser.
Det verkar som att det finns ett fåtal nyhetsmallar som allt ska passas in i. ?Blond, flicka från bra familj skadas? är en av de vanligaste. Nyhetsinslagen är många, men historierna de berättar är nästan identiska. Nyhetsvärdet bestäms utifrån en västorienterad världssyn där marknaden och ekonomin är det som värdesätts. Nyheter med annan vinkling är sällsynta. Varför ha en så homogen nyhetsbevakning?
De senaste veckorna har ?fallet Madeleine? varit på alla löpsedlar, till och med TV4:s nyheter har rapporterat om det. Jag ställer mig frågan varför? Det är visserligen en mycket tragisk historia, men vad har jag i Sverige för intresse av att läsa om det, annat än i spekulativa syften. Anledningen att det tas upp i svensk tabloidmedia är att det är en vit brittisk tjej som blivit drabbad. Samma sak hade inte hänt om det var en polsk flicka i samma situation. Ju längre bort från Sverige och ju färre svenskar (eller något så när lika ?oss?) som är drabbade, desto fler döda eller skadade måste det vara.
Jag anser att problemet är att det är för onyanserade nyheter. Spekulationer i våld, sex och kändisar genomsyrar hela vår nyhetskultur. Det är här independent media kommer in i bilden som en räddande ängel. Mindre tidningar, webbradio eller andra forum som ger andra typer av nyheter. Mediekollektivet Fria Tidningar är en av dem som har lyckats att nå ut. Det behövs nyheter som skildrar andra delar av världen, vitt skilda människors livsöden och som vidgar våra vyer.
Vi har blivit vana vid att inte ifrågasätta det som publiceras. Var tog källkritiken vägen? Vi litar mer på kända människor än vårt eget omdöme. Vi får inte låta bekvämligheten gå före förnuftet. Vi är kapabla att välja.
Jag vill dela in svensk media i tre grupper; nyhetsmedia, tabloidmedia och independent media. Den första är den allmänt mest accepterade nyhetskällan och där de stora samhällsdebatterna i första hand förs, tillexempel DN, SvD och SVT. I tabloidmedierna, som Aftonbladet och Kanal 5, lever populärkulturen och dess nyheter. Det är spekulationer kring våld, sex och kändisar. Även ?vanliga? nyheter får utrymme, men oftast är det katastrofer, olyckor eller bråk som skildras. Det gemsanamma för dessa två är att de till stor del är reklamfinansierade. Öppna vilken större tidning som helst och du får leta efter nyhetsartiklarna bland annonserna. Uppskattningsvis är en tredjedel av till exempel Göteborgsposten annonser.
Det verkar som att det finns ett fåtal nyhetsmallar som allt ska passas in i. ?Blond, flicka från bra familj skadas? är en av de vanligaste. Nyhetsinslagen är många, men historierna de berättar är nästan identiska. Nyhetsvärdet bestäms utifrån en västorienterad världssyn där marknaden och ekonomin är det som värdesätts. Nyheter med annan vinkling är sällsynta. Varför ha en så homogen nyhetsbevakning?
De senaste veckorna har ?fallet Madeleine? varit på alla löpsedlar, till och med TV4:s nyheter har rapporterat om det. Jag ställer mig frågan varför? Det är visserligen en mycket tragisk historia, men vad har jag i Sverige för intresse av att läsa om det, annat än i spekulativa syften. Anledningen att det tas upp i svensk tabloidmedia är att det är en vit brittisk tjej som blivit drabbad. Samma sak hade inte hänt om det var en polsk flicka i samma situation. Ju längre bort från Sverige och ju färre svenskar (eller något så när lika ?oss?) som är drabbade, desto fler döda eller skadade måste det vara.
Jag anser att problemet är att det är för onyanserade nyheter. Spekulationer i våld, sex och kändisar genomsyrar hela vår nyhetskultur. Det är här independent media kommer in i bilden som en räddande ängel. Mindre tidningar, webbradio eller andra forum som ger andra typer av nyheter. Mediekollektivet Fria Tidningar är en av dem som har lyckats att nå ut. Det behövs nyheter som skildrar andra delar av världen, vitt skilda människors livsöden och som vidgar våra vyer.
Vi har blivit vana vid att inte ifrågasätta det som publiceras. Var tog källkritiken vägen? Vi litar mer på kända människor än vårt eget omdöme. Vi får inte låta bekvämligheten gå före förnuftet. Vi är kapabla att välja.
All kärlek är bra kärlek.
Vår kultur har ett fantastiskt behov av att lyfta upp kärleken som ett av de högsta idealen. Vi sjunger, läser, skriver, målar och gör filmer om den. Den troligtvis mest porträtterade kärleken är den olyckliga och Romeo och Julia är en av de mest spridda av tragedierna i vår del av världen. Vem finner inte sympati för de två unga människorna som går emot sina familjer och tillsist tar sina liv för att få vara tillsammans? Det är svårt att förstå hur det kan vara så mycket som vill hindra dem från att vara tillsammans. Men för över samma historia till vårt samhälle idag och färre har kvar samma sympati.
Det finns många olika varianter på relationsformer och sexuella läggningar, men de som är allmänt socialt accepterade är de monogamt heterosexuella. Övriga relationsmodeller och sexualiteter är inte lika attraktivt. Plötsligt är själva kärleken inte i fokus längre. Plötsligt är det stor skillnad beroende på vilket kön den riktas till. Plötsligt är kärleken något begränsat som bara räcker till en person i taget.
Människor som väljer att leva i samkönade förhållanden eller tillsammans med flera åt gången älskar tydligen inte på samma sätt. Eller?
Kanske är det av välvilja som angelägenheten är så stor att styra in andra i förutbestämda mönster. Kanske finns det en genomgod tanke om att dela ut den magiska formeln som ger äkta, långvarig kärlek. Eller kanske är det en djupt rotad rädsla för att en dag upptäcka att man själv inte passar in i den mall man själv varit med att framhäva som nummer ett.
Att acceptera och respektera någon annans sexualitet betyder inte att man måste hänge sig till den själv. Vad kan man tjäna på att hindra någon annan från att vara med den den älskar? Tar man skada av att låta sina medmänniskor älska vem de vill? Om man varken tjänar någonting eller tar skada var finns då intresset att styra människor till att bli som man själv?
Jag har svårt att föreställa mig att ömsesidig kärlek skulle kunna vara negativt. Att älska någon annan som älskar en tillbaka är något av det underbaraste som finns. Hur skulle den kärleken kunna vara något annat än positiv? De problem som eventuellt uppstår handlar inte om kärleken i sig utan om hur individerna själva agerar. Osäkerhet, intolerans och oärlighet är saker som kan få den vackraste kärlek att förkolna. Och det oavsett om det är två män, två kvinnor, kanske en hel grupp som älskar varandra eller om det är en man och en kvinna.
Kärleken är det vackraste som finns. Att få älska och bli älskad är det underbaraste. Varför inte låta alla människor få uppleva det underbaraste vackra?
Det finns många olika varianter på relationsformer och sexuella läggningar, men de som är allmänt socialt accepterade är de monogamt heterosexuella. Övriga relationsmodeller och sexualiteter är inte lika attraktivt. Plötsligt är själva kärleken inte i fokus längre. Plötsligt är det stor skillnad beroende på vilket kön den riktas till. Plötsligt är kärleken något begränsat som bara räcker till en person i taget.
Människor som väljer att leva i samkönade förhållanden eller tillsammans med flera åt gången älskar tydligen inte på samma sätt. Eller?
Kanske är det av välvilja som angelägenheten är så stor att styra in andra i förutbestämda mönster. Kanske finns det en genomgod tanke om att dela ut den magiska formeln som ger äkta, långvarig kärlek. Eller kanske är det en djupt rotad rädsla för att en dag upptäcka att man själv inte passar in i den mall man själv varit med att framhäva som nummer ett.
Att acceptera och respektera någon annans sexualitet betyder inte att man måste hänge sig till den själv. Vad kan man tjäna på att hindra någon annan från att vara med den den älskar? Tar man skada av att låta sina medmänniskor älska vem de vill? Om man varken tjänar någonting eller tar skada var finns då intresset att styra människor till att bli som man själv?
Jag har svårt att föreställa mig att ömsesidig kärlek skulle kunna vara negativt. Att älska någon annan som älskar en tillbaka är något av det underbaraste som finns. Hur skulle den kärleken kunna vara något annat än positiv? De problem som eventuellt uppstår handlar inte om kärleken i sig utan om hur individerna själva agerar. Osäkerhet, intolerans och oärlighet är saker som kan få den vackraste kärlek att förkolna. Och det oavsett om det är två män, två kvinnor, kanske en hel grupp som älskar varandra eller om det är en man och en kvinna.
Kärleken är det vackraste som finns. Att få älska och bli älskad är det underbaraste. Varför inte låta alla människor få uppleva det underbaraste vackra?