Döda inte ungas kreativitet.
De senaste veckorna har jag konstaterat två saker. Ett – unga människor kan åstadkomma storverk. Två – unga människor uppmuntras sällan till att göra storverk.
Efter att ha intensivarbetat under våren och försommaren med Arvikafestivalen kom till sist det allra bästa - att bygga upp festivalen på plats på Folkets Park. 2000 människor som tillsammans gör en av Sveriges största festivaler. Jag är oerhört stolt över vad jag åstadkommit och jag är oerhört stolt över vad mina funktionärer åstadkommit. Jag har återigen konstaterat att åldern inte har någon betydelse när man gör storverk.
Efter festivalens avveckling har jag tagit semester och besökt ett gäng städer i Arvikas storlek. Efter långa samtal med människor som växt upp där gjorde jag mitt andra konstaterande. Unga kan och vill engagera sig, men uppmuntras väldigt sällan till att göra det. Resultatet blir att studenten följs av en direkt flytt från uppväxtstaden.
Det ser ut på samma sätt i nästan alla svenska småstäder. Avfolkningen bekämpas med samma värdelösa metoder. Ett typiskt arrangemang för unga ser ut på följande sätt. En scen ställs upp på torget, där lokala band spelar. Där har det även byggts upp en temporär skateramp och Räddningstjänsten har uppvisning. Enligt en snabb undersökning är detta standardarrangemanget för unga i svenska småstäder.
Varför är det aldrig de berörda som får yttra sig och bestämma vad som ska göras med pengarna?
Jag har lång erfarenhet av elevråd, och de ska föra elevernas talan. Men på många håll – inte minst i Arvika, är det lärare och rektorer som styr agendan. Kommer ni ihåg ungdomsrådet som fanns i Arvika? Det lades ner, eftersom man ansåg sig överflödiga. Ett ungdomsråd är aldrig överflödigt såvida inte ramarna för rådet är för snäva för kreativa idéer.
Är det demokratiskt om det inte är eleverna själva som styr agendan?
I Arvika Kommuns vision inför 2010 står det att ”kreativitet, initiativkraft och entreprenörskap ska prägla skolan i dess uppdrag om ett livslångt lärande” och att det ska erbjudas en ” helhetssyn på lärandet där social och personlig utveckling är naturliga inslag”.
Den visionen är inte uppfylld förrän man har gett alla unga i Arvika möjligheten att skapa sig en meningsfull fritid.
Ge de unga redskapen att göra saker på egen hand, utan vuxnas inbladning. En kurs i projektledning, en lokal och lite pengar. Jag kan lova att fler är benägna att stanna i stan än innan.
Efter att ha intensivarbetat under våren och försommaren med Arvikafestivalen kom till sist det allra bästa - att bygga upp festivalen på plats på Folkets Park. 2000 människor som tillsammans gör en av Sveriges största festivaler. Jag är oerhört stolt över vad jag åstadkommit och jag är oerhört stolt över vad mina funktionärer åstadkommit. Jag har återigen konstaterat att åldern inte har någon betydelse när man gör storverk.
Efter festivalens avveckling har jag tagit semester och besökt ett gäng städer i Arvikas storlek. Efter långa samtal med människor som växt upp där gjorde jag mitt andra konstaterande. Unga kan och vill engagera sig, men uppmuntras väldigt sällan till att göra det. Resultatet blir att studenten följs av en direkt flytt från uppväxtstaden.
Det ser ut på samma sätt i nästan alla svenska småstäder. Avfolkningen bekämpas med samma värdelösa metoder. Ett typiskt arrangemang för unga ser ut på följande sätt. En scen ställs upp på torget, där lokala band spelar. Där har det även byggts upp en temporär skateramp och Räddningstjänsten har uppvisning. Enligt en snabb undersökning är detta standardarrangemanget för unga i svenska småstäder.
Varför är det aldrig de berörda som får yttra sig och bestämma vad som ska göras med pengarna?
Jag har lång erfarenhet av elevråd, och de ska föra elevernas talan. Men på många håll – inte minst i Arvika, är det lärare och rektorer som styr agendan. Kommer ni ihåg ungdomsrådet som fanns i Arvika? Det lades ner, eftersom man ansåg sig överflödiga. Ett ungdomsråd är aldrig överflödigt såvida inte ramarna för rådet är för snäva för kreativa idéer.
Är det demokratiskt om det inte är eleverna själva som styr agendan?
I Arvika Kommuns vision inför 2010 står det att ”kreativitet, initiativkraft och entreprenörskap ska prägla skolan i dess uppdrag om ett livslångt lärande” och att det ska erbjudas en ” helhetssyn på lärandet där social och personlig utveckling är naturliga inslag”.
Den visionen är inte uppfylld förrän man har gett alla unga i Arvika möjligheten att skapa sig en meningsfull fritid.
Ge de unga redskapen att göra saker på egen hand, utan vuxnas inbladning. En kurs i projektledning, en lokal och lite pengar. Jag kan lova att fler är benägna att stanna i stan än innan.
Public Service - för vem?
Den senaste veckan har det debatterats huruvida SVT följer sitt public service-uppdrag eller inte. Erik Fichtelius debattinlägg i DN i söndags anklagade SVT:s ledning för att ludda till public serviceuppdraget. SVT:s kommunikationschef svarade kort och gott att det inte är public service-uppdraget som är problemet för Fichtelius utan att hans arbetsområden förändras.
Oavsett om de som hörs i debatten gör det på grund av personliga vinster eller inte, så är det ett allvarligt problem när public service försöker att konkurrera med reklamfinanserade medier.
I public serviceuppdraget står det bland annat att man ska producera smalare program för att möte även mindre målgrupper. Då säger det sig självt att man inte tjänar grova pengar. Det är inte det som är meningen med public service.
Hur kommer det sig att tv-licensen inte istället är en del av skatten. Alla människor är inte i behov av sjukvård eller barnomsorg ändå betalar de skatt för att andra ska kunna använda det. TV är ingen mänsklig rättighet, men för att vi ska kunna utöva demokrati i detta mediebrus krävs att kvalitetstv är både kostnadsfritt och lättillgängligt för alla medborgare.
SVT:s VD sa här om dagen att SVT:s nya linje är ”större, bredare och bättre”. Stora, breda program må vara bra i avseendet att de lockar en stor publik, men är de stimulerande?
Måste allting vara stor och brett för att vara bra? Min erfarenhet är att det är de små programmen som oftast är de med mest själ och de som lyckas locka fram de intressanta diskussionerna och analyserna.
Riktig samhällsdebatt är ingenting som i dagens tvklimatkonkurrerar ut humorserier med pålagda skratt. Det är inte heller någonting jag tycker behöver uppmuntras. Se på hur Debatt har förändrats. Från att vara ett forum för samtal och diskussion i olika aktuella frågor har det blivit en retorisk pajkastning för proffstyckare.
Vad har man för syfte när man gör tv? Det är en fråga man får ställa sig oavsett vad man arbetara med. Vad är mitt syfte? Vill man tjäna pengar? Få precis alla att se ens program?
Vill man öka demokratin, skapa plattformar för diskussioner där det är högt i tak, stimulera kreativt tänkande och skapande processer är SVT helt ute och cyklar.
När alla medier går åt samma håll och börjar likna varandra mer och mer, är det upp till public service att gå mot strömmen. Det handlar inte om att göra ”tråkiga” program. Det handlar om att visa på att mångfald är långt mycket bättre och viktigare än att bara vara en del av det likriktade, skvallergenererande kändiskåta mediehavet.
Behåll public service, men gör om den till det demokratiska verktyg den borde vara!
Oavsett om de som hörs i debatten gör det på grund av personliga vinster eller inte, så är det ett allvarligt problem när public service försöker att konkurrera med reklamfinanserade medier.
I public serviceuppdraget står det bland annat att man ska producera smalare program för att möte även mindre målgrupper. Då säger det sig självt att man inte tjänar grova pengar. Det är inte det som är meningen med public service.
Hur kommer det sig att tv-licensen inte istället är en del av skatten. Alla människor är inte i behov av sjukvård eller barnomsorg ändå betalar de skatt för att andra ska kunna använda det. TV är ingen mänsklig rättighet, men för att vi ska kunna utöva demokrati i detta mediebrus krävs att kvalitetstv är både kostnadsfritt och lättillgängligt för alla medborgare.
SVT:s VD sa här om dagen att SVT:s nya linje är ”större, bredare och bättre”. Stora, breda program må vara bra i avseendet att de lockar en stor publik, men är de stimulerande?
Måste allting vara stor och brett för att vara bra? Min erfarenhet är att det är de små programmen som oftast är de med mest själ och de som lyckas locka fram de intressanta diskussionerna och analyserna.
Riktig samhällsdebatt är ingenting som i dagens tvklimatkonkurrerar ut humorserier med pålagda skratt. Det är inte heller någonting jag tycker behöver uppmuntras. Se på hur Debatt har förändrats. Från att vara ett forum för samtal och diskussion i olika aktuella frågor har det blivit en retorisk pajkastning för proffstyckare.
Vad har man för syfte när man gör tv? Det är en fråga man får ställa sig oavsett vad man arbetara med. Vad är mitt syfte? Vill man tjäna pengar? Få precis alla att se ens program?
Vill man öka demokratin, skapa plattformar för diskussioner där det är högt i tak, stimulera kreativt tänkande och skapande processer är SVT helt ute och cyklar.
När alla medier går åt samma håll och börjar likna varandra mer och mer, är det upp till public service att gå mot strömmen. Det handlar inte om att göra ”tråkiga” program. Det handlar om att visa på att mångfald är långt mycket bättre och viktigare än att bara vara en del av det likriktade, skvallergenererande kändiskåta mediehavet.
Behåll public service, men gör om den till det demokratiska verktyg den borde vara!
Ställ inte upp på Gubblördag och Tjejkväll
Nu nalkas Arvikahandlarnas Gubblördag och vi förväntas inhandla motorsågar och beskåda veteranbilar i vårsolen. Eller vi och vi. Jag förväntas uppenbarligen inte uppskatta oljedoft och verktygsinköp. Genom att döpa en dag till Gubbdag ritar man upp ramarna för vad manlighet är. Bilar, gräsklippare och vedklyvar har bringats till världen endast för de med Y-kromosom. Att bara förknippas med handlingskraft är begränsande. Vad händer med de övriga egenskaperna?
Det är samma sak när det är Tjejkväll på hösten. Smink och nya trender är tydligen reserverat för kvinnor. För att inte tala om Jössefröjda där tjejer uppmanas att hellre lyfta fram sina yttren än faktiska egenskaper och kvaliteter. Inget ont om vackra människor, men att reducera en människa till sitt yttre är obehagligt. Objektifiering är en hemsk härskarteknik och är en anledning till att kvinnor i många sammanhang inte tas på samma allvar som män.
Men det spelar väl inte så stor roll egentligen om kvinnor gör vissa saker och män andra saker? Nej, så länge det är självvalt och det ena inte värderas högre än det andra. Men då behöver heller inte egenskaperna vara kopplade till kön.
Vissa menar att könsskillnader som yttrar sig genom beteenden och val av utseende är naturligt, alltså biologiskt. Var finns det belägg för det? Det har kommit ut en hel del populärvetenskapliga böcker som hävdar att det finns biologiska könsskillnader i hjärnan. De har tyvärr ofta en underskattande inställning till allmänhetens förmåga att ta till sig vetenskap och har därför förenklat fakta så långt att den förvanskats.
Jag har ingen anledning att tro att de skillnader som idag finns mellan könen har annat än socialt ursprung. Vi människor är sociala varelser som anpassar oss till det system som råder. För att överleva lyssnar vi noga in vilka förväntningar som finns på oss och uppfyller dem i så stor utsträckning som möjligt. Till exempel är det troligare att män får lära sig att tycka om bilar än att de har en bilgen, eftersom bilen har funnits för kort tid för att några genmutationer skulle hunnits med.
För drygt 50 år sen var det fortfarande accepterat att hävda biologiska skillnader beroende på etnicitet. Sverige var ett av de främsta länderna på rasbiologi. Idag skäms vi över vår historia och vill helst glömma bort den. Var finns skillnaden mot idag? Då kartlades noga skillnader mellan människor av olika härkomst och var underlag till en rasistisk politik. Även om könsskillnaderna kanske inte kartläggs på samma institutionella sätt idag, är det samma segregerande system som råder.
Låt kvinnor och män, tjejer och killar utvecklas och leva på samma villkor utan förmanande könsramar att hålla sig inom. Ställ inte upp på Gubblördag och Tjejkväll.
Det är samma sak när det är Tjejkväll på hösten. Smink och nya trender är tydligen reserverat för kvinnor. För att inte tala om Jössefröjda där tjejer uppmanas att hellre lyfta fram sina yttren än faktiska egenskaper och kvaliteter. Inget ont om vackra människor, men att reducera en människa till sitt yttre är obehagligt. Objektifiering är en hemsk härskarteknik och är en anledning till att kvinnor i många sammanhang inte tas på samma allvar som män.
Men det spelar väl inte så stor roll egentligen om kvinnor gör vissa saker och män andra saker? Nej, så länge det är självvalt och det ena inte värderas högre än det andra. Men då behöver heller inte egenskaperna vara kopplade till kön.
Vissa menar att könsskillnader som yttrar sig genom beteenden och val av utseende är naturligt, alltså biologiskt. Var finns det belägg för det? Det har kommit ut en hel del populärvetenskapliga böcker som hävdar att det finns biologiska könsskillnader i hjärnan. De har tyvärr ofta en underskattande inställning till allmänhetens förmåga att ta till sig vetenskap och har därför förenklat fakta så långt att den förvanskats.
Jag har ingen anledning att tro att de skillnader som idag finns mellan könen har annat än socialt ursprung. Vi människor är sociala varelser som anpassar oss till det system som råder. För att överleva lyssnar vi noga in vilka förväntningar som finns på oss och uppfyller dem i så stor utsträckning som möjligt. Till exempel är det troligare att män får lära sig att tycka om bilar än att de har en bilgen, eftersom bilen har funnits för kort tid för att några genmutationer skulle hunnits med.
För drygt 50 år sen var det fortfarande accepterat att hävda biologiska skillnader beroende på etnicitet. Sverige var ett av de främsta länderna på rasbiologi. Idag skäms vi över vår historia och vill helst glömma bort den. Var finns skillnaden mot idag? Då kartlades noga skillnader mellan människor av olika härkomst och var underlag till en rasistisk politik. Även om könsskillnaderna kanske inte kartläggs på samma institutionella sätt idag, är det samma segregerande system som råder.
Låt kvinnor och män, tjejer och killar utvecklas och leva på samma villkor utan förmanande könsramar att hålla sig inom. Ställ inte upp på Gubblördag och Tjejkväll.