extremradikalkompromiss.

Vår kultur har ett fantastiskt behov av att lyfta upp kärleken som ett av de högsta idealen. Vi sjunger, läser, skriver, målar och gör filmer om den. Den troligtvis mest porträtterade kärleken är den olyckliga och Romeo och Julia är en av de mest spridda av tragedierna i vår del av världen. Vem finner inte sympati för de två unga människorna som går emot sina familjer och tillsist tar sina liv för att få vara tillsammans? Det är svårt att förstå hur det kan vara så mycket som vill hindra dem från att vara tillsammans. Men för över samma historia till vårt samhälle idag och färre har kvar samma sympati.

Det finns många olika varianter på relationsformer och sexuella läggningar, men de som är allmänt socialt accepterade är de monogamt heterosexuella. Övriga relationsmodeller och sexualiteter är inte lika attraktivt. Plötsligt är själva kärleken inte i  fokus längre. Plötsligt är det stor skillnad beroende på vilket kön den riktas till. Plötsligt är kärleken något begränsat som bara räcker till en person i taget.

Människor som väljer att leva i samkönade förhållanden eller tillsammans med flera åt gången älskar tydligen inte på samma sätt. Eller?

Kanske är det av välvilja som angelägenheten är så stor att styra in andra i förutbestämda mönster. Kanske finns det en genomgod tanke om att dela ut den magiska formeln som ger äkta, långvarig kärlek. Eller kanske är det en djupt rotad rädsla för att en dag upptäcka att man själv inte passar in i den mall man själv varit med att framhäva som nummer ett.

Att acceptera och respektera någon annans sexualitet betyder inte att man måste hänge sig till den själv. Vad kan man tjäna på att hindra någon annan från att vara med den den älskar? Tar man skada av att låta sina medmänniskor älska vem de vill? Om man varken tjänar någonting eller tar skada var finns då intresset att styra människor till att bli som man själv?

Jag har svårt att föreställa mig att ömsesidig kärlek skulle kunna vara negativt. Att älska någon annan som älskar en tillbaka är något av det underbaraste som finns. Hur skulle den kärleken kunna vara något annat än positiv? De problem som eventuellt uppstår handlar inte om kärleken i sig utan om hur individerna själva agerar. Osäkerhet, intolerans och oärlighet är saker som kan få den vackraste kärlek att förkolna. Och det oavsett om det är två män, två kvinnor, kanske en hel grupp som älskar varandra eller om det är en man och en kvinna.

Kärleken är det vackraste som finns. Att få älska och bli älskad är det underbaraste. Varför inte låta alla människor få uppleva det underbaraste vackra?