extremradikalkompromiss.

Du äger kläderna du har på kroppen, maten som står i ditt kylskåp, prylar i överflöd, kanske huset du bor i. Men vem äger gatorna du går på, byggnaderna du passerar, torgen och parkerna där du uppehåller dig?

Offentliga platser är symboliska uttryck för demokratin. Ett stadens vardagsrum. Demokratin tillhör folket, likaså de offentliga platserna. Men hur fungerar det i praktiken?

Varje dag matas vi med reklam; ideal saluförs av företag som kämpar för att vara den som skriker högst. Alla vill de få dig att konsumera. Du ska köpa krämen, bilen, tröjan, tandborsten som ger dig känslan av att du är vackrast och mest lyckad. Alla vill de ditt bästa, de är ju dina vänner. Eller?

Var får man ta ledigt från reklam och propaganda? Försök att leva en dag utan att se en enda reklambild, reklamfilm eller produktplacering. Fundera på om det är möjligt att klara sig undan, att leva fri. Jag skulle bli förvånad om du lyckades, såvida du inte ligger under täcket hela dagen eller sitter på en stubbe i skogen.

Att sälja ut delar av det offentliga rummet till företag som vill göra reklam för sina produkter och tjänster, är ett hot mot demokratin. Det offentliga rummet blir mindre och mindre för var dag som går. Reklam är som att köpa sig extra röster i ett val. Mängden pengar avgör dina förutsättningar - rik skriker högre än fattig. Frågan är, är det rätt? Ska man kunna betala för att få använda sig av det offentliga rummet?

Avsaknaden av mänskligt liv i det offentliga rummet ger ett kallt klimat. Jag efterlyser en levande stad, ett levande land, en levande värld där befolkningen är delaktiga i utsmyckningen av det offentliga rummet. Det man känner sig delaktig i förstör man inte. De man känner sig hemma med skadar man inte.

Småstäder som upplåter mark till stora köpcentra för att dra turister och helgshoppare till sin kommun, har missat hela tanken med en levande stad. De har inte insett vikten av en levande stadskärna, ett levande offentligt rum. Den som skriker högst vinner. Vad vinner man? Fin statistik över besökare, kanske minskad arbetslöshet i början. Men sen kommer de, konkurserna av verksamheter i centrum. Jag vill inte bo i en spökstad som endast lever för turister. Jag vill bo i en stad som lever tillsammans med de som bor där.

Om vi vill ha kvar en offentlig frizon måste vi kämpa - annars kommer andra intressen att vinna. Gör det offentliga rummet till det du vill att det ska vara! Ta med dina vänner och ha picknick, måla en tavla och sätt upp, plantera blommor där det inte växer något, gör en snögubbe eller något annat som du tycker passar.

Passa på att göra någonting tillsammans med andra människor på en plats för alla. Det är inte försent.