extremradikalkompromiss.

?Man har aldrig fått bollen i hela sitt liv, så när man väl får den har man ingen aning om vad man ska göra med den. Självklart tappar man den och har då bevisat att man inte är värd att få bollen igen.?

Det här är ett konstaterande som följt mig de senaste åren. Så ofta yttrat att det känns hopplöst självklart.

Skolidrotten har under hela min skolgång varit prestationsinriktad och har sällan varit stimulerande för alla deltagare. Men det tog ett tag innan jag förstod att det var så det låg till.

Från början var jag en av dom som var bra på idrott i skolan. En av dom som slapp väljas sist och som fick vara mer än en målstolpe under själva spelet. Jag var en av dom som faktiskt fick uppleva hur roligt det kan vara med idrott.

Efter hand insåg jag att jag särbehandlades och i högstadiet var vi ett gäng som sa ifrån. Vi la fram förslag på hur undervisningen kunde ändras så att alla kände sig delaktiga och tyckte det var roligt. Vi fick höra att vi saknade respekt mot lärarkårens planering av undervisningen. Att nästan halva klassen drog sig för att vara med på idrotten togs det ingen notis om.

Glömda gympakläder, mens varje vecka, sjukintyg hemifrån eller helt enkelt frånvaro var det enda som fungerade för att komma undan den undermåliga psykosociala miljön på idrottslektionerna.

Det pratas inte mycket om den så kallade självuppfyllandeprofetian i skolan idag. Den som går ut på att man blir vad omgivningen förväntar sig av en. Istället blir det den enskilde elevens fel. Visst är det så att eleverna fortfarande har ett ansvar för att gå på lektioner och prestera sitt bästa, men med en ohållbar miljö går det inte klandra de som ger upp.  Den som är framgångsrik på ett ställe behöver inte vara det på ett annat. Och tvärtom.

När skola, grupper och lärare byts ut ändras också miljön och med tiden blev jag en av dom som inte fick bollen passad, som ingen trodde kunde något. Tillslut trodde jag att jag inte kunde något längre och gav i princip upp.

Skolan i stort är mer fokuserad på målet än vägen dit. Fakta är viktigare än källkritik och research. Samma gäller inom skolidrotten. Det är det kortsiktiga resultatet som räknas. För att vinna toppas laget och de som är bäst får spela mest, istället för att se laget som en plats där alla ska få en chans att utvecklas tillsammans.

Idrott i skolan borde vara en lek. Leker gör man för lekandets skull, inte för att uppnå ett speciellt mål. Det viktiga med idrotten i skolan borde vara att man rör sig, har roligt och lär sig att bli bekväm med sin egen kropp. Kroppen är det mest otroliga redskap vi har. Vi borde lära oss och bli uppmuntrade att använda den på alla sätt vi kan.

Nu när jag har slutat skolan och slipper den obligatoriska idrotten har jag upptäckt idrott på nytt. Det finns ingenting som är roligare än en kravlös och avslappnad fotbollsmatch i parken med sina vänner. Att spela för spelandets skull. Det är så skolidrotten borde vara.