Den halva historien
?Today?s profesors are still teaching his story.? En lek med ord som skrämmande nog är sann. Dagens historielärare berättar fortfarande hans historia och hon får stå tillbaka. Marie Gouze ledde marschen mot Versailles under franska revolutionen, tongivande i Europas historia, men fick inte ens vara med i personregistret i min historiebok på gymnasiet. Ett tag tvivlade jag på att vi kvinnor verkligen existerade förr. Vi kanske är ett senare påfund.
Identifikation är viktig. För att förstå hur samhället ser ut i dag måste vi kunna vår historia. Ingenting händer slumpvis. Allting har en förklaring. Det handlar om orsak och verkan.
Ett känt maktknep genom tiderna är att beröva en folkgrupps på dess historia. Vet man inte vad man har haft eller inte haft tidigare finns inga referensramar. Urbefolkningar världen över har nekats att behålla seder och bruk när kolonialmakter kommit och velat utnyttja dem. Samma sak gäller för kvinnor även om man inte pratar om det i samma utsträckning.
Kvinnorna har gömts undan i historiebeskrivningen och kanske särskilt när det gäller yrkeslivet. För även om kvinnor inte hade tillåtelse att vara med i skråväsende eller fick förvalta sin personliga egendom så arbetade de i allra högsta grad. De utövade ofta samma yrke som sina manliga familjemedlemmar och var minst lika viktiga för produktionen. Dessutom hade de huvudansvaret för hemmet. Generellt har kvinnor alltid varit dubbelarbetande i Sverige, från medeltiden fram till idag. Trots detta har kvinnor inte setts som samhällsmedborgare och fullvärdiga människor.
Mileva Mavic är en betydelsefull kvinna som inte särskilt många känner till. Nämner man däremot Albert Einstein ringer en klocka hos de flesta. Mileva och Albert var båda forskare och dessutom gifta med varandra. De arbetade tillsammans på relativitetsteorin. När de senare skiljde sig hade Mileva inte längre någon möjlighet att forska på grund av sitt kön. Han fick nobelpris. Hon försvann ut ur den allmänna historieskrivningen.
Det här är bara ett av många exempel på hur kvinnor raderats ur historien. Det är vår skyldighet att lyfta fram dem. Utan våra anmödrars kamp hade vi kvinnor inte haft de möjligheter vi har idag. Det är lätt att glömma bort att saker vi tar för givet idag var kontroversiella frågor för mindre än 100 år sen. Det är 80 år sedan de statliga läroverken öppnades för flickor. 86 år sen kvinnor fick rösträtt och blev myndiga. Det dröjde till 1962 innan våldtäkt inom äktenskapet rubricerades som ett brott.
Det som ledde fram till lagändringarna var främst att kvinnor organiserade sig och kämpade för sina intressen. Det är lika provocerande idag som tidigare. Det finns lagar och regler som ska främja jämställdhet, men normerna som gör skillnad på kvinnor och män finns kvar. Vi får inte luta oss tillbaka. En kamp för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter måste vara kontinuerlig.
Jag vill avsluta med att ge ett boktips till er som vill göra den halva historieskrivningen hel; Tusen svenska kvinnoår av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg, två av Sveriges främsta historiker.
Identifikation är viktig. För att förstå hur samhället ser ut i dag måste vi kunna vår historia. Ingenting händer slumpvis. Allting har en förklaring. Det handlar om orsak och verkan.
Ett känt maktknep genom tiderna är att beröva en folkgrupps på dess historia. Vet man inte vad man har haft eller inte haft tidigare finns inga referensramar. Urbefolkningar världen över har nekats att behålla seder och bruk när kolonialmakter kommit och velat utnyttja dem. Samma sak gäller för kvinnor även om man inte pratar om det i samma utsträckning.
Kvinnorna har gömts undan i historiebeskrivningen och kanske särskilt när det gäller yrkeslivet. För även om kvinnor inte hade tillåtelse att vara med i skråväsende eller fick förvalta sin personliga egendom så arbetade de i allra högsta grad. De utövade ofta samma yrke som sina manliga familjemedlemmar och var minst lika viktiga för produktionen. Dessutom hade de huvudansvaret för hemmet. Generellt har kvinnor alltid varit dubbelarbetande i Sverige, från medeltiden fram till idag. Trots detta har kvinnor inte setts som samhällsmedborgare och fullvärdiga människor.
Mileva Mavic är en betydelsefull kvinna som inte särskilt många känner till. Nämner man däremot Albert Einstein ringer en klocka hos de flesta. Mileva och Albert var båda forskare och dessutom gifta med varandra. De arbetade tillsammans på relativitetsteorin. När de senare skiljde sig hade Mileva inte längre någon möjlighet att forska på grund av sitt kön. Han fick nobelpris. Hon försvann ut ur den allmänna historieskrivningen.
Det här är bara ett av många exempel på hur kvinnor raderats ur historien. Det är vår skyldighet att lyfta fram dem. Utan våra anmödrars kamp hade vi kvinnor inte haft de möjligheter vi har idag. Det är lätt att glömma bort att saker vi tar för givet idag var kontroversiella frågor för mindre än 100 år sen. Det är 80 år sedan de statliga läroverken öppnades för flickor. 86 år sen kvinnor fick rösträtt och blev myndiga. Det dröjde till 1962 innan våldtäkt inom äktenskapet rubricerades som ett brott.
Det som ledde fram till lagändringarna var främst att kvinnor organiserade sig och kämpade för sina intressen. Det är lika provocerande idag som tidigare. Det finns lagar och regler som ska främja jämställdhet, men normerna som gör skillnad på kvinnor och män finns kvar. Vi får inte luta oss tillbaka. En kamp för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter måste vara kontinuerlig.
Jag vill avsluta med att ge ett boktips till er som vill göra den halva historieskrivningen hel; Tusen svenska kvinnoår av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg, två av Sveriges främsta historiker.
Kommentarer
Trackback