extremradikalkompromiss.

Jag är normal, eller? Hur blir man normal? Och vem är det som bestämmer det?

?Normal? kommer från ordet norm, och betyder ungefär ?överensstämmer med det som anses önskvärt?. Vad som är önskvärt definieras av de som har makten. Som människor har vi ett behov av att förenkla omvärlden så att vi har lättare att ta den till oss. Ett sätt är att placera in andra människor i fack. Vi definierar oss själva genom att definiera de andra. För att kunna vara säkra på att vi själva är normala måste vi bestämma vad som inte är normalt, vilka de onormala är.

I vårt samhälle finns det massor av normer . Det finns de som gäller för samhället i stort och så finns det de som gäller i mindre grupper eller sammanhang.

En av de mest centrala samhällsnormerna är den vita, heterosexuella, medelålders mannen. Hur klyschigt det än låter ligger det faktiskt mycket i den. När det produceras maskiner, läkemedel och säkerhetsanordningar i bilar utgår man oftast från honom. När man planerar städer och bygger bostäder är det också han som är norm.

Heteronormen förutsätter att Helena och Kalle blir kära i varandra, men inte Anna och Sara. Den utgår också ifrån att kärnfamiljen är den vanligaste familjekonstellationen. Trots att det bara är kring 20 % som lever i ett mamma-pappa-barn-hushåll. Vad gäller åldern, finns det också normer. Vi strävar efter att verka unga. Psykiska eller fysiska handikapp avviker också från normen. Alldeles för få platser är anpassade till människor med nedsatta funktioner av olika slag.

I mindre sammanhang eller grupper finns det också normer. Oftast hänger de ihop, på ett eller annat sätt, med de tongivande samhällsnormerna. Bland småbarnsföräldrar är till exempel mamman norm. Försök att hitta ett skötbord på en herrtoalett.

Det går inte att fly undan normerna. De finns överallt. Det är när normerna tas för givet och inte ifrågasätts som det blir farligt. När vi inte reflekterar över vad det är som påverkar våra förhållningssätt till andra människor. Även i sammanhang där man aktivt försöker bryta normer, finns de. Men det behöver inte vara enbart negativt. Vi har normer som säger att vi ska respektera andra människor och behandla varandra med värdighet. Men även dessa normer blir farliga om man handlar utefter dem på ett oreflekterat sätt.

Istället för att sträva efter normalitet borde vi omvärdera begreppet normal. Fundera på vilka normer det är som påverkar oss. Vad det är som får oss att handla som vi gör. Är det värt att leva upp till normer om det i förlängningen gör så att man själv och andra mår sämre av det?