extremradikalkompromiss.

Nu har de vätskekontroller på flyget. Det innebär inte att en vänlig flygvärdinna förser dig med blåbärssoppa, utan att du istället får lämna ifrån dig vasaloppsdrycken i en sopsäck innan du går ombord på planet. Men det finns undantag. Om du händelsevis råkar ha med dig små endecilitersförpackningar att dela upp soppan i och de dessutom ryms i den lilla genomskinliga plastpåsen som du får alldeles gratis av säkerhetspersonalen. Då kan du lugnt sörpla vidare på soppan även när planet har lyft.

Jag blir nyfiken på vad som egentligen ligger bakom alla säkerhetsregler och var gränsen går någonstans. Spelar det någon roll om jag har blåbärssoppan i väskan eller magen?

Jag kan förstå att det är mindre lämpligt att ha med sig vapen, bomber och knivar på flyget, men sen när blev blåbärskapningar ett problem? Trots mina reflektioner kastar jag plikttroget ner min tetrapak i papperskorgen utan att föra frågan på tal. Jag rättar mig in i ledet mot gaten och tänker ironiskt ?det är ju för mitt eget bästa?.

Det är inte för mitt eget bästa. Det är för någon annans, och i förlängningen även mitt, sämsta.

Vi invaggas i en falsk trygghet. Vi vet att ingenting kommer att hända oss; vi har ju lämnat ifrån oss både hudkrämer, nagelsaxar och tetror med blåbärssoppa. När det väl händer något är vi sårbarare än någonsin.

Vår rädsla för det okända har en isolerande och förnuftshämmande effekt. Vi övervakar varandra. Vi kan inte lita på någon. Vem som helst kan vara fienden.

Om någon verkligen vill skada andra människor kommer personen att göra det oavsett om jag får ta med mig blåbärssoppa på flyget eller inte. Säkerhetskontroller kanske gör det aningen svårare, men det är det värt det. De medborgerliga rättigheter som våra anmödrar och ?fäder har kämpat för i århundraden reviderar vi raskt i Patriot Act-liknande dokument över hela världen. Vad är det vi betalar för att kunna fortsätta att blunda för ojämlikheterna runt om i Sverige och världen?

Alla människor har rätt att känna sig trygga. Vår västorienterade säkerhetspolitik uppfyller inte det målet. Den är en del av ett system som bygger på att andra människor måste vara otrygga för att vi ska få känna trygghet. Tryggheten för oss att veta att mjölken, bensinen och kläderna från HM är lika billiga som förut. Otryggheten för dem att inte veta om de får betalt för sitt arbete eller kan få tag på rent vatten.

Vi får inte tänka för snävt, för själviskt, även om det mesta i vårt västerländska samhälle uppmanar oss att göra det. Vidga vyerna. Är blåbärssoppa verkligen en överhängande säkerhetsrisk?